Min feta historia

Jag har blivit uppmanad att berätta min historia om mitt liv och kamp med maten, vikten och livet i sig. Det är en ganska lång historia så jag kommer dela upp den i små kapitel. Tänker inte skriva allt men jag ska försöka hitta orden, känslorna och tankarna.



Del 1
- Titta på Maria, så duktig hon är på att äta! Det var så min mor brukade uppmuntra min matvägrande lillebror att äta mat. Han hatade att äta vanlig mat och ville bara ha efterrätt...och det fick han. Efter lite tjat och gnat fick han sin efterrätt. Det var aldrig någon som behövde "hota" mig att äta. Jag åt alltid som om det var det sista jag skulle göra i livet.
Jag älskade mat! ALLT som man kunde stoppa i sig men naturligtvis fanns det favoriter: kakor var nog det jag älskade mest. På den tiden var det också så att det fikades en hel del. Kaffe med dopp var ju något som räknades som en naturlig del i livet. Min farmor, mormor och även min mor bakade mycket. Vi hade också en granne som bakade de mest underbara kakor och när det bjöds på kaffe så stod det minst tre fat med olika sorters kakor och bullar på bordet.

Jag fick lära mig att man skulle ta EN av varje sort. Hade jag fått göra som jag ville så hade jag rensat allt från kakfaten.
Jag minns faktiskt inte när jag började "stjäla" kakor från mammas frys och skåp men det började nog tidigt. Jag blev straffad både fysiskt och psykiskt när mamma skulle duka upp kakor för kalas för det var ofta som kakburkarna nästan var slut. Jag skulle ju bara ta EN kaka men det gick inte att stoppa mig...en kaka räckte aldrig...
Jag var nog omkring fyra år gammal när jag kom på att man kunde ta en sked smör och doppa den i strösocker och stoppa den i munnen. Eller blanda vispgrädde med socker..ÅH, det var ju så GOTT!

Det var som att det var ett stort hål inne i mig som jag ville fylla med socker och så här i vuxen ålder förstår jag att jag helt enkelt växte upp med ett sockerberoende som startade långt innan jag ens själv kan minnas. Uppväxt på välling, sockrad gröt, sockrat te, bröd och kakor - när kan man själv säga att nu är jag socker-beroende?
Jag är rätt övertygad om att min egen mamma är det också - eller rättare sagt hela familjen. Jag vet att min mamma idag börjar sin dag med kaffe och kakor, i sängen! Sedan äts det frukost...Idag bakas det inte lika mycket men mängden kakor är konstant.
Jag fick höra hur tjock jag var...och någonstans i skolåldern började den där kommentaren om hur duktig jag var på att äta bytas ut till - Ät inte så mycket, Maria, du är/blir så tjock!

Denna bild på mig är tagen när jag ska börja andra klass Jag minns det så väl där jag står i trädgården med uppsatt hår, blå manchesterbyxor och en randig t-shirt. (Ränderna är på längden).
Byxorna hade en väninna till mamma sytt för jag var ju så TJOCK att det inte fanns kläder att köpa. Tröjan var randig på längden och extra lång för att dölja min tjocka mage...
Tittar jag på den bilden idag så ser jag bara en vanlig, normalviktig unge på åtta år. Men jag minns känslan av hur tjock jag kände mig.

Den känslan försvann inte efter det. Skolan gjorde inte saken bättre. Det gick nog inte många veckor i skolan förrän jag var mobbad och detta eskalerade genom åren. Den tröst jag fann var att fortsätta äta, det som kallas för att tröstäta. Jag åt för att jag var ständigt sugen och jag åt för att jag var ständigt ledsen och jag åt för att jag var ständigt förtvivlad över att jag åt men ingen kunde komma med det stöd jag behövde. Någonstans kring 10 års ålder började det synas på mig att jag åt för mycket. Nu mobbades jag inte bara för allt möjligt utan fick även höra hur fet, äcklig och dum jag var.
Jag minns att all min veckopeng gick till godis och jag började även stjäla pengar ur mina föräldrars gömmor för att kunna finansiera mitt sockersug. Fick jag inte tag på några pengar försökte jag lura mig till godis och kakor i vår lilla lanthandel genom att säga att det var mamma som skickat mig att handla och att handlaren kunde skriva upp det på vår räkning. Det var på den tiden man kunde handla och skriva upp det man handlat för, för att betala senare. Minns min känsla av förtvivlan och förnedring när handlaren i affären faktiskt inte lät sig luras av mina försök. Åh, vad skulle jag NU äta???
Som tur var fanns det alltid kakor i frysen...och ibland glass. Jag stal till och med av min bror, både hans sparade slantar och hans undangömda godis. Han kunde spara hur länge som helst medan mina godispåsar tog slut på några minuter. Stryk fick jag när mamma upptäckte mina stöldräder men inget kunde stoppa mig - inget! Suget gick inte att stoppa hur ont det än gjorde av smällarna jag fick.


När jag var elva anmälde jag mig till Simträning. Tänkte att om jag nu tränar mycket så kanske jag kan gå ner i vikt. Vi simmade fem dagar i veckan och när jag var på "topp", simmade jag mellan 5000 - 7000 meter per pass. Men ner i vikt gick jag inte! Det var hemskt att stå på startpallen, på tävlingar, och se de konkurrenter som jag skulle tävla emot - små, smala flickor som var flera år yngre än mig men snabbare än vad jag var. Jag var urstark, vältränad...och tung. Det orsakade att jag aldrig blev någon snabbsimmare. Jag kunde simma hur länge och hur långt som helst men snabbheten satt i vikten.
I skolan kommenterades det ständigt om min vikt och skolsköterskor, lärare och matsalspersonal försökte gång på gång tala om för mig att jag skulle äta mindre och röra på mig mer...hur nu jag skulle ha TID att röra på mig mer vet jag inte. Fem simpass i veckan plus allt annat, som att man fick gå till skolskjutsen, cyklade överallt man skulle osv.
Det var jobbigt, helt enkelt!

Mitt första försök att banta skedde i samband med att jag konfirmerade mig. Jag var på ett läger utanför Stockholm och där lyckades jag på något vis dra in på socker, bröd och mat. Jag gjorde som jag lärt mig - åt mindre. Hur många kilon jag gick ner vet jag inte men tillräckligt mycket för att få sätta en säkerhetsnål i midjan, i min konfirmationskjol. Jag var jättestolt och tänkte att NU ska jag inte falla tillbaka till mina dåliga matvanor när jag kommer hem. Jag hann nog innanför dörren hemma så var det ett minne blott.

En dag, när jag var i fjortonårsåldern,  var jag och min mamma på Borås Lasarett, varför minns jag inte, men där träffade jag en jämnårig tjej som hette Lena. Hon var mörkhårig och tjock, precis som jag, och väldigt söt. Vi började prata och hon berättade att hon låg inne på sjukhuset för att banta. Det tyckte jag lät som en jättebra idé och lyckades på något vis övertala både mamma och någon läkare att jag också skulle få läggas in och gå ner i vikt.
Jag var på sjukhuset i tre veckor och levde på 1000 kalorier om dagen. Hur denna mat smakade ska jag inte ens tala om...jag var jättehungrig och kände mig otroligt besviken för det enda jag upplevde var att jag var övervakad av sjuksystrarna. Jag gick ner till Borås simhall varje dag och simmade och sedan tillbaka till sjukhuset och åt denna hemska dietmat. Jag gick ner 10 kg på tre veckor och sedan tyckte nog vården att det räckte och jag fick komma hem...hem till det gamla, vanliga ätbeteendet. Mamma visste inte hur man lagade kalorisnål mat och kakorna låg ju där i frysen..
I skolan var det ju inte bättre heller. Utöver skolmaten, såldes det ju frallor, kakor, godis och dricka och min totala fixering vid just detta, gjorde att jag absolut inte missade att köpa en fralla, en kaka och en dricka på eftermiddagen. Hade vi håltimmar så drog vi ner på stan och köpte en sorts kaka som kallas för "Tunga" - bakat på bulldeg med en sträng av vaniljkräm i mitten och täckt med strösocker. Mina kompisar köpte kanske en sådan i veckan och jag köpte så många jag kunde för mina pengar. Pengar var ett stort problem för jag hade ju inte bara gått ner i vikt på konfirmationslägret, jag hade börjat röka också! (Ett missbruk till ett annat)
Stölderna av pengar pågick konstant hemma och straffen uteblev inte. När mina föräldrar insåg att jag hade stulit merparten av de pengar min mamma "tjänat" på att sälja sex stycken Labradorvalpar så blev straffet utebliven veckopeng i flera månader. Men jag lyckades alltid på något vis få tag på antingen kakor eller pengar. Jag tror jag var konstant i skuld till mina kompisar för antingen lånade man pengar eller cigaretter av varandra. Mobbingen var också konstant: Det finns ingen ände på hur många glåpord man kan kalla en tjock tjej på högstadiet! De lyckades till och med reta mig för mina fina, bruna ögon! Men det hade ju inte riktigt samma effekt som att jag blev retad för min vikt och min storlek.
Självkänslan var otroligt låg om det fanns någon överhuvudtaget. Jag var ju tjock, dum i skallen och lat - helt utan karaktär. Gick jag till skolsköterskan för att få en huvudvärkstablett så snackade hon om min vikt osv...jag vägrade väga mig, jag vägrade att prata med någon om min vikt - jag blev bara arg och obstinat.
GE F-N I MIG! LÅT MIG VARA IFRED!

Jag slutade skolan och därmed flyttade jag hemifrån i samma veva. Mamma hade ordnat ett barnflickejobb i Mullsjö och innan jag visste ordet av så bodde jag inte hemma längre.
Jag var 16 år.
Samma år skilde sig mina föräldrar och mina syskon delades upp: Mina systrar med mamma och min bror med min pappa och Maria...? Hon hamnade i Dalarna på ett kollektiv som fosterbarn. Mina föräldrar och jag var rörande överens om att ingen ville bo med varandra och jag hade träffat en kille på det här kollektivet som jag var kär i så det ordnades så "bra" för alla berörda! Att killen jag blev kär i var 23 år, alkoholist och narkoman, var det ingen som direkt reflekterade över. Han var ju både alkoholfri och drogfri på kollektivet...ja, ja, det höll i några månader och sedan var det kört där med. Men jag bodde kvar ändå.
Min fostermamma var en tjockis och där fick jag lära mig vad Viktväktarmat var för något. Vi försökte banta hela tiden och det bästa var, även om vi aldrig lyckades gå ner i vikt, att jag inte var ensam om mina viktproblem. Jag var ju inte ens ensam om att misslyckas. Jag och Rosa bantade om vartannat och käkade kakor om vartannat.

Där bodde jag tills hela fosterhemskollektivet splittrades ett år senare och Rosa tog med sig sin man, adoptivson och ett fosterbarn ner till Tiveden och jag plötsligt trodde jag var hemlös. Jag återvände till Falköping där min bästis bodde och skaffade mig min första egna lägenhet. Det var bara en sak jag missade: - Egen försörjning. Jag var 17 år.
Jag svalt!
Fick jag inte äta på nåder hos min bästis så pallade jag äpplen, den sommaren. Det var nog, dittils, den mest effektiva bantningen jag gjort. Jag gick säkerligen ner 10 kg på 2-3 veckor och alla mina kläder började hänga på mig. Då tyckte min bästis att jag skulle gå till socialen och söka matpengar och kommentaren jag fick när jag kom dig glömmer jag aldrig:
- Men lilla vän, du är inte myndig. VEM är din förmyndare? Någon har faktiskt ansvar för dig!
Hm? Ja, vem var det? Min mamma eller min fostermamma? De kom fram till att Rosa var min tillfälliga förmyndare och min mamma var min förmyndare i övrigt. Mamma hade träffat en man och flyttat med mina systrar till Lycksele. Min pappa hade sagt upp sig som pappa för han inte var min biologiska pappa..ja, det är en annan historia.
Socialen i Falköping tog kontakt med mamma och Rosa och plötsligt hade jag både en lägenhet i centrala Falköping med möbler och hyran betald (mamma betalade med mitt underhållsbidrag som hon fick för mig) och mat i kylskåp och frys! Jag blev dessutom inskriven på gymnasiet och fick studielån!  På den tiden fick man inte pengarna varje månad utan för hela terminen på samma gång. Dessa pengar skulle jag hushålla med hela terminen.
Det misslyckades jag total med och pengarna var slut på ett litet kick! Jag kunde ju köpa mat för allt!
Jag minns hur "lycklig" jag var när jag kunde gå till affären och STORHANDLA! Som 17-åring har man egentligen bara en sak i skallen när man handlar mat - att köpa mat som är billig och samtidigt mättande. Det blev mycket halvfarbrikat, snabbmakaroner och pulvermos, färdiga såser och framför allt - kakor, godis, chips, popcorn och smör.
När jag var fattig levde jag på snabbmakaroner med smör och curry. Har aldrig gillat ketchup särskilt mycket.

Ekonomin var total katastrof och skolan gick inte bra heller. Jag var inte mobbad men jag hörde och såg alla viskningar och pekanden när jag var i skolan. Jag orkade inte helt enkelt med samma känsla som jag hade när jag gick i högstadiet. Jag hoppade av skolan och hade skulder upp över öronen. Jag lyckades få ett jobb i en kiosk några månader under våren, så jag hade pengar att handla för. I kiosken fanns ju det jag älskade mest: Godis och dessutom behövde jag inte betala... ha ha!
Framåt sommaren brakade jag ihop helt när jobbet tog slut och jag inte hade någon inkomst. Jag ringde min mamma och grät och hon ville att jag skulle komma till Lycksele, så skulle hon "ta hand om mig".

Hur gör man när man vill till Lycksele från Falköping, utan pengar?
Man liftar.
Det tog 24 timmar.

En vecka senare hade jag en lägenhet i Lycksele. Mamma och hennes man åkte ner till Falköping och packade två kartonger med de grejer de tyckte att jag behövde och kastade resten och sade upp lägenheten.

Nu började fas 2 i mitt liv - livet i Lycksele.
Jag fyllde 18 den sommaren.

 

Del två kommer att handla om tiden i Lycksele:

Jag flyttade till Lycksele samma år som jag fyllde arton år. Efter ett år sökte jag in på Amu-centers Restaurang - och storhushållsutbildning. Där blev jag kompis med en tjej som berättade om sin mycket överviktiga väninna som gjort en "shunt-operation" på Lycksele Lasarett och gått ner 50 kilo och mådde sååå bra! Jag hade aldrig hört talas om att man kunde operera sig så att man kunde bli normalviktig men det lät samtidigt väldigt skrämmande. Jag vägde för mycket men att operera sig för att bli smal? Otäckt! Jag är ju livrädd för allt vad nålar, knivar och andra vassa saker så tanken på att frivilligt utsätta mig för sådant lät otäckt.
Till utbildningen hörde en hälsoundersökning och när jag ändå var på lasarettet så tog jag upp mina tankar om den här operationen med läkaren jag träffade. Han lyssnade på mig, såg mina tårar och desperation och sa att han kunde sätta upp mig i kö för denna operation, då han var en av de kirurger som utförde denna form av operation. Jag bad om att få gå i terapi under det år som väntetiden var för jag kände samtidigt att jag inte riktigt var redo för ett sådant stort steg som denna form av operation skulle innebära. Wikipedia om Tarmshunt-operation 
Men jag hade ju ett helt år på mig att bestämma mig!
Nej, det blev inte så...jag sattes i kö i november och redan i januari fick jag ett brev från lasarettet att jag var välkommen för provtagningar inför kommande operation...i februari!!! Jag hann inte med någon mental förberedelse alls!
Plötsligt låg jag på en brits och tappades på femton rör blod! Ja, jag skojar inte - det var femton! Röntgades, undersöktes och allt möjligt för att de skulle vara säkra på att jag var frisk nog att klara denna operation.

Jag i Lycksele innan operationen

Den andra februari 1982 opererades jag. Jag vägde då 142,5 kg. Sedan började helvetet.

När jag vaknade ur narkosen med stygn över hela buken kräktes jag och det var ju "normalt" för många reagerade på narkos på det viset. Skillnaden var bara att jag inte slutade kräkas. Jag frågade dagligen under två veckors tid när jag fick åka hem och fick samma svar varje gång:
- När du slutat kräkas.
En dag kräktes jag inte och fick åka hem samma dag. Glad i hågen åkte jag ut till min mamma och åt middag men hann inte ens hem förrän jag fick upp hela måltiden.

Jag tänkte att det bara var ett bakslag så jag gick upp till mig och hann bara in för att kräkas igen..och igen...och igen. Till slut orkade jag inte sitta på knä på toa utan satte mig på en stol i köket framför slasken och där satt jag i flera timmar. När jag tömt allt maginnehåll och den bruna, sura vätska som kommer efter magsaften började komma - då gick jag till akuten. (Jag bodde bara några hundra meter från Lasarettet)
Jag blev inlagd igen, med dropp och samma sak igen - Du får åka hem när du slutar kräkas.
Sedan följde några sådana här upprepningar. Åkte hem, spydde, åkte tillbaka, slutade spy (lite) och hem igen för att återigen kräkas så mycket att jag inte kunde hantera det. Läkarna visste inte vad de skulle göra med mig till slut. De började påtala att det här måste vara psykiskt och att jag hade fått anorexia. Jag blev jättearg när de sa det för jag visste mycket väl att jag INTE hade Anorexia!  Men när jag inte blivit bättre någon gång i maj så orkade jag inte längre - jag sa bara: - Skicka mig till psyk eller vart ni vill - bara jag slutar kräkas!
Någon gång i maj blev jag inlagd på psyk i Umeå. Då hade jag utvecklat ångestattacker så fort jag var tvungen att äta något och smaklökarna hade ballat ur så allt smakade dessutom papper. Jag blev behandlad som OM jag hade anorexia, vilket innebar att jag fick sällskap vid matbordet och vila med sällskap efter måltiderna för att inte kräkas upp allt igen. Det funkade absolut inte - jag hann bara ställa mig upp och fick springa in på toa och kräkas upp allt igen.
Jag fick äta psykofarmaka för första gången i mitt liv - mot ångest och depression som också skulle få illamåendet att släppa. Saken var bara den att jag aldrig mådde illa! Jag bara kräktes!
Eftersom jag var frivilligt inlagd fick jag åka hem om jag ville och eftersom jag bara hatade att vara inlagd på sjukhus överhuvudtaget så ville jag hem till Lycksele varje helg. Kravet på att få åka hem var att mina  värden var normala. Det lyckades inte så bra, jag fick tillskott av kalium och kalcium dagligen men värdena var låga hela tiden. Jag åkte hem ändå! Ibland var jag så illa däran att jag inte klarade av att stanna hemma över en helg utan fick åka in på akuten i Lycksele för att vidaretransporteras till Umeå med ambulans.

Jag har svårt att skriva om det här för dels minns jag inte allt mer än de minnesbilder som är kvar är bara fragment av provtagningar, kräkningar, ångest, tårar, smärta, viktnedgång, droppflaskor, piller och samtal.
Beroende på vilket som var värst låg jag inne på olika avdelningar också. Mådde jag fysiskt dåligt låg jag på medicin och mådde jag psykiskt dåligt men ok fysiskt, så låg jag på psyket.

På sommaren skulle psykavdelningen stängas i två veckor och jag tyckte att jag skulle åka till Ulricehamn och spendera dessa veckor hos min pappa och bror. Redan på tåget ner spydde jag mer och mer så när brorsan kom fick han nästan bära mig till bilen...jag hade även brännskador på benen, stora blåsor från fötterna till knäna men också på armarna. Varför? Ja, jag solade...ingen vätskebalans i kroppen och jag fick andra gradens brännskador. Pga någon annan brist brände det inne i fötter och ben samtidigt. Jag åkte in på Borås lasarett och fick dropp och uppmaningen om att åka tillbaka till Umeå. Jag ville ju INTE!
Till slut var jag så dålig att det inte fanns något annat att göra. Brorsan bar in mig på tåget igen...morgonen efter krälade jag ut på perrongen och satte mig på trappan framför stationshuset och fick en taxichafför att uppmärksamma mig, som körde upp mig till lasarettet.
Då hamnade jag på en medicinavdelning och jag blev snabbt sämre. Jag fick något nytt piller som skulle hjälpa mot kräkningar men som egentligen var psykofarmka - jag minns faktiskt vad den hette: HIBERNAL  Under de närmaste två veckorna spydde jag, sov, spydde, sov, spydde, bytte droppnålar, tog prover, spydde, sov osv...
Dags att byta avdelning!
Då var jag ett vandrande (gick inte mycket) lik. Fick en CENTRAL VEN KATETER i halsen för att få mer dropp i form av fett, blod, vitaminer och mineraler. Allt en människa måste ha för att inte dö, helt enkelt - och som bonus fick jag 24 timmars övervakning. Jag var aldrig ensam men samtidigt inte direkt kontaktbar. Jag tyckte bara det var irriterande att det satt en människa i mitt rum och följde efter mig till rökrummet (jag kedjerökte) och försökte "muntra upp" mig. Jag svarade knappt när de kom och bytte av varandra.
De sa att vaket berodde på att det inte fick komma in några luftbubblor i min kateter men efteråt fick jag veta att det var för att förhindra mig från att begå självmord.
Vid det laget hade jag gått ner 65 kg sedan i februari - på mindre än ett halvår.

Tappade håret så jag var tvungen att klippa mig kort.

Någonstans där inne i mitt svarta inre tänkte jag: OM jag inte blir bättre så vill jag dö men jag har inte gett upp..än..men det här är inget liv. Jag lever inte längre.

Jag tjatade dagligen på personalen att jag ville bli omplacerad till Lycksele - jag ville åtminstonde kunna se min lägenhet genom fönstret!
Jag började må lite bättre och började krypa ut ur min svarta kokong. Minns att en kompis kom och hälsade på och jag skrattade faktiskt och bad om att få pizza. Jag åt en bit och spydde inte upp den! Jag var så LYCKLIG! NU började jag känna att jag var på väg tillbaka till livet.
Läkarna såg också förbättringen och tyckte att det var okej att bli förflyttad till Lycksele.

Jag hann väl bara läggas in där så kom chefskirurgen och sa att det MÅSTE operera tillbaka min shunt så jag slutade spy för jag höll på att dö, helt enkelt. Jag blev JÄTTEARG! Jag kände ju att jag höll på att bli bättre! Men det ville de inte lyssna på. Sa bara att om jag inte gick med på det frivilligt skulle det skrivas vårdintyg och ändå genomföra operationen.
Dagen efter opererades jag igen. Vaknade ur narkosen med fruktansvärt ont och fick morfin, som jag i nästa tur fick en allergisk reaktion på....
Jag fick strikta förbud att INTE prata med de andra patienterna på avdelningen om orsaken till varför jag var där - det kunde ju OROA de andra patienterna som också gjort samma operation som jag.
Efter någon vecka fick jag faktiskt åka hem!
Minns att jag gick till Domus-restaurangen, som var stället alla mina kompisar hängde på, och beställde dagens lunch, åt så mycket jag kunde och spydde INTE!
Jag minns inte varför eller vad som hände men jag blev inlagd igen, tror det berodde på smärtor och att jag inte sov, jag minns faktiskt inte - men jag tror att jag inte sov på några dygn och det berodde inte på att jag inte var trött utan för att det kröp i mina ben och brände så mycket att jag vaknade...nattsköterskan formligen hälld i mig sömntabletter (NOZINAN) Jag sov en timme i taget. Hon var chockad och sa att hon aldrig gett så mycket sömnmedel till någon som ändå inte sov på det.
Den sista tiden på psyket hände iallafall vissa saker: Jag gav upp tanken på att jag INTE var sjuk och att jag helt enkelt bara behövde acceptera att jag var sjuk, för att bli frisk.
Det tog ungefär två månader och nästan exakt ett år efter operationsdagen, skrevs jag ut från Umeå Pyskavdelning. 65 kilo lättare och minnen som gjorde så ont att jag inte orkade minnas dem.

När jag till slut var hemkommen och friskskriven så började jag hetsäta. Jag hade ju inte ätit på ett år! Jag åt ALLT som jag saknat och det märktes också på vågen. När jag gått upp 15 kg på bara några veckor återvände jag till Lycksele lasarett och bad om hjälp att få stopp på mitt hetsätande men de sa bara:
- Ta det lugnt. Du kommer inte gå upp mer nu. Vi kan ändå inte göra något. De ville helt enkelt inte ha med mig att göra mer - jag var ju ett misslyckat exempel.
Fick ännu mer bekräftelse på det när en av tidningarna tog kontakt med mig och vill ha min historia:
En journalist intervjuade mig i två timmar och meddelade att hon bara skulle få ett medgivande av lasarettet innan publikation. Hon fick aldrig det och artikeln blev aldrig publicerad. Mitt fall skulle helt enkelt tystas ner.

Jag gick upp ALLT men det tog några år. Det tog ännu längre att återhämta sig psykiskt...om jag någonsin gjort det egentligen. Det gör fortfarande ont att tänka på det där året. Året som försvann ur mitt liv.

Del tre kommer att handla om åren fram till nästa operation.

 

Jag lämnade Lycksele något senare. Det fanns inga jobb i Norrland och jag fick ett erbjudande om att jobba på Scandic i Borås. Med hjälp av flyttbidrag som fanns då via AF kunde jag ta mig ner från Lycksele till Borås. Jobbet var stressigt och dåligt betalt men roligt på samma gång. Jag var ju i det forum jag älskade - mat. Ja, jag erkänner, jag stoppade i mig ganska mycket av det mesta som fanns på restaurangen. Medan kockar och servitörer smugglade i sig olika former av alkohol, smugglade jag i mig olika former av kakor, mackor och läskedrycker. Men vissa saker kunde jag inte dricka och äta efter året i Lycksele och har fortfarande "smakminnen" av Äppeljuice och Vinbärssaft, något jag drack i mängder för att ha något att kräkas upp, det där "året".
Jag betedde mig som ett svältande barn som plötsligt har mat framför sig igen. Jag hade ju svultit i ett år innan och det fanns ingen botten i mig. Det värsta som kunde hända mig var att vara pank och inte ha råd att underhålla mitt matmissbruk. Dom dagarna smugglade jag med mig mat från restaurangen...
Ett år senare flyttade jag tillbaka till Ulricehamn - tillbaka till rötterna. Jag trivdes inte i Borås, fick inga vänner och jag hade hemlängtan efter nio års flyttande omkring i landet. Nu var det dags att "knyta ihop banden" igen.
Hur var det med vikten då?
Ja, jag slutade väga mig när jag passerade 100-strecket igen. Jag fick sådan ren och skär ångest när jag ställde mig på en våg att jag helt enkelt slutade göra det. Jag försökte bearbeta den besvikelse och de sår jag hade med mig efter helvetesåret i Lycksele men det gick väl så där. Det gjorde för ont.
Jag började plugga igen i U-hamn. Fick nya vänner och återupptog vänskapen med en del som jag kände innan. Jag var inte ute mycket och festade, föredrog att sitta hemma, framför teven med ett lass mackor och glo. Jag kommer faktiskt ihåg hur jag brukade göra. Jag bredde 2-4 smörgåsar, tog med dem och åt dem framför teven och efter en stund när dessa var uppätna, gick jag ut i köket och gjorde så igen..och igen...och igen. Till slut tappade jag räkningen på hur många jag hade ätit. Samma sak var det med kakor. Att köpa ett litet paket kakor på åtta stycken var ca 5 minuters nöje men på den tiden fanns inte de där storpacken kakor, som finns idag. Då fick man köpa flera paket istället! Det var som vanligt, enbart panik när det inte fanns pengar, så jag inte kunde missbruka, då fanns det inga gränser för vad man kunde hitta på istället - bakade själv, gjorde egna röror på det socker och annat som man kunde få ihop eller helt enkelt låna pengar för att köpa mer. Hälften av mina pengar gick nog enbart till mitt matmissbruk och vågen pekade sakta uppåt.
En kväll i oktober 1985 gjorde jag något som skulle förändra mitt liv. Jag åkte till Borås och dansade - eller mer ärligt - jag åkte dit och raggade upp en man. Jag ville ha sex istället för mat, för en gångs skull! Jag fick som jag ville och efter en "het" natt åkte jag hem, nöjd och tillfredställd och firade med en kväll med mera mackor och kakor.
Strax innan jul fick jag plötsligt fruktansvärt ont i magen och började kräkas och alla minnen från året i Lycksele kom tillbaka. Jag fick fullständigt panik!
ÄR JAG SJUK IGEN???
SKA JAG ALDRIG KUNNA ÄTA IGEN???
Jag spydde, spydde och spydde och hade jätteont. Jag åkte in till Vårdcentralens akutmottagning med min bror och de skickade mig till Borås Lasarett där de skulle röntga min mage och jag sa till läkaren i U-hamn att jag antagligen fått ett återfall av "det där" jag hade i Lycksele några år tidigare. Att det nog inte var något fel på min mage utan att det satt i skallen istället.
När vi kom till Borås var klockan så mycket att röntgen hade stängt för natten. (Som tur var) Jag blev istället inlagd på psyket med dropp. Jag slutade kräkas och efter några dagar fick jag åka hem...
...och började kräkas igen!
Åkte in igen på psyket, fick dropp och slutade spy...
"Flyttade hem" till min bror och far över julen och spydde dagligen men kunde ändå äta så det var ingen större fara med mig. Insåg att det inte var någon idé att åka till sjukhuset ändå så länge jag kunde hantera det. Jag spydde ju bara någon gång då och då under dagen och fick ont i magen ibland.
Efter julen flyttade jag hem igen och spydde bara på morgonen och min kompis som bodde vägg i vägg med mig sa varje dag: - Du är inte sjuk, du är gravid!
- Va? Nääää, jag är INTE gravid! Hur skulle jag kunna vara det???
Natten i Borås var ju inget jag ville tänka på.
En kväll kände jag något som rörde sig i mitt inre...
Dagen därpå gick jag till Mödravårdscentralen och lämnade ett graviditetstest - det var positivt!
Jag var gravid i vecka 17.
Abort var ju inte att tänka på och jag skrattade rått åt mig själv. Hur jävla dum i skallen får man bli, liksom?
Hur skulle jag kunna ta hand om ett barn?
Jag bodde i ett rum med ett litet pentry och en liten toalett, gick i skolan (med otroligt hög frånvaro) och hade inga som helst planer på att få barn före trettio års ålder.
Men ja, det var ju bara att gilla läget - jag kunde ju inte "ta bort" livet som växte i min kropp.
Jag hoppade av skolan (igen), blev sjukskriven för jag kräktes dagligen och inte bara på morgonen längre, utan i princip hela tiden. Jag fick en kontakt på socialkontoret som skulle hjälpa mig med boendet och försörjningen och en kontakt på öppenvården (psykologmottagningen) för att klara av att hantera mina ambivalenta känslor inför denna graviditet som jag inte riktigt kunde hantera. Det var som om jag försökte kräkas ut mitt barn, ur mig.
De följande månaderna växte magen men resten av mig minskade - jag fick inte i mig särskilt mycket näring och åkte som en jojo ut och in på Borås lasarett, där jag fick dropp för att jag och livet inom mig skulle överleva. Jag blev alltid inlagd på en Kvinnoavdelning där det låg kvinnor med livmodercancer, systor och så vidare -jag såg inga gravida kvinnor på de där avdelningarna och skämdes nästan när de såg min växande mage som jag försökte kräkas bort.
I åttonde månaden var jag så illa däran att jag blev inlagd på intensiven. Mina värden var i botten och fosterljuden var så svaga att de sa till mig. - Får vi inte upp dina värden och får starkare fosterljud inom 24 timmar så kommer vi göra ett akutsnitt på dig för att rädda ditt barn.
Återigen låg jag där, full med slangar, CVK, dropp med blod och mineraler, kateter och elektroder fasttejpade på både mitt hjärta och min livmoder.
Efter ett dygn fick jag veta att krisen var över och jag skulle flyttas till en vanlig avdelning. Jag bad om att få ligga på en avdelning där det fanns mammor som fått barn, jag ville inte se de där sjuka kvinnorna mer. Det var otroligt smart av mig för just där, på den avdelningen hände något med min inställning. Först blev jag otroligt ledsen av att se alla lyckliga mammor och pappor med sina små nyfödda barn. Jag var ju så ensam! Pappan till mitt barn var inte ett dugg intresserad, jag bodde själv och visste inte ens hur jag skulle känna inför att bli mamma. Men efter några dagar insåg jag en sak: Det spelar ingen roll om du är ung, gammal, tjock, smal, ensam eller har en stor familj omkring dig - du kan ändå bli en bra mamma!
JAG SKULLE BLI EN BRA MAMMA!
Så när det bara var en månad kvar av min graviditet ändrade sig allt: Jag slutade kräkas, jag kunde äta, jag var glad och började verkligen längta efter att min lilla unge skulle födas.
Jag födde en dotter (Samantha) den 15 juli 1986. Jag födde henne ensam med personalen på BB i Borås och med lite påhejning av en av pappas väninnor som lovat mig att vara med.
Det gick bra!
Men jag fick inte ligga på BB efteråt för min bror lyckades smitta mig med Röda Hund när jag var i vecka 22 (vilket inte skulle påverka barnet, som tur var), så de visste inte om min dotter smittade eller ej.
Efter en vecka fick jag i alla fall åka hem.

Nu började mitt liv som ensamstående mor till min fina, lilla dotter!
Jag hade redan från början väldigt bestämda åsikter om vad min dotter skulle få äta - hon skulle INTE bli en matmissbrukande tjockis som sin mor!
Efter tre månaders amning gick det inte längre och MVC uppmanade mig att ge henne välling.
Hon skulle ha det bästa!
På 80-talet var vi otroligt rädda för fett och socker, så det var lightprodukternas och fiberprodukternas paradis.
Så även för min dotter...
Hon fick osötade och fiberrika livsmedel att äta...hon var så känslig i magen, fick ofta diarréer och kräktes upp maten lika fort som hon fick i sig den. Barn "ska" ju kräkas men Samantha kräktes upp mat hela första året. Det påverkade inte hennes hälsa, hon växte och var en väldigt glad och energisk unge. Hittade på väldigt mycket bus! :-D
Mitt eget matmissbruk fick jag nu dölja för jag ville inte att Samantha skulle få samma problem. Kakor, godis och sådant gömde jag och åt när hon sov men naturligtvis fick hon också äta sötsaker och allt annat som jag åt men i mindre mängder. Jag gjorde nog som alla andra gjorde förutom att jag gömde mitt eget missbruk.
Jag återupptog skolan och satte siktet mot att bli journalist...
Vågen pekade stadigt uppåt och tankarna kring vikten fanns där ständigt.
Jag kommer aldrig träffa en man om jag är så här fet...
Jag kommer aldrig ....
Men där satt jag, ensam mamma och kom sällan ut. Barn ska sova på nätterna och ha regelbundna tider, så mitt hem blev mitt "mat-fängelse" - jag åt av tristess, jag åt av frustration, jag åt av dåligt samvete, jag åt för att jag alltid åt...
1989 fick jag höra talas om att det fanns en överviktsklinik i Försäkringskassans regi och bestämde mig för att få komma dit.
Eftersom jag inte hade några "viktrelaterade" sjukdomar så var min journal ett blankt papper fick jag veta när jag träffade en läkare på Vårdcentralen. Han skrev i sådant som "ska" stå i en journal för en överviktig person: problem med ryggen, knän och leder. Vågen pekade på ca 140 kg. (Min sk matchvikt)
Remiss skickades till Försäkringskassan och efter en tid fick jag svaret att jag var välkommen till Obesitaskliniken i Tranås, hösten 1989. Socialen hjälpte mig att ordna en tillfällig fosterfamilj för Samantha under de veckor som jag skulle vara i Tranås. Första perioden var på sex veckor och sedan skulle man tillbaka i tvåveckorsperioder, var tredje månad.
Jag hade även lyckats med det omöjliga: Träffa en kille!
Av ren kärlek hade jag gått ner sex kilo under sommaren. Jag satt ju inte och tröståt mackor och kakor på kvällarna när jag hade sällskap...
Jag minns första dagen i Tranås. Jag grät!
Jag var livrädd för vad som skulle hända. Jag kan inte svara på vad det var jag var så rädd för men det var kanske en reaktion på att bryta mitt missbruk som följt mig genom hela mitt liv. Man känner sig naken och sårbar, helt enkelt.
På kliniken fick man äta fettfritt och kalorisnålt. Inte en kaka syntes till och bara en massa tjockisar som lufsade ner till matsalen och drack te med suketter, åt fiberrikt bröd med Lätta och fettsnål ost på...det smakade verkligen bara papper!
Dagarna gick till att träna. Först vattengympa, sedan styrketräning och konditionsträning och helst en långpromenad på kvällen. Mellan passen var det mat -frukost, fika, lunch, middag och...ingen kvällsfika - bara frukt och du fick bara ta max två frukter.
Rökrummet fylldes på kvällarna av hungriga tjockisar som satt och pratade om...mat!
En del smet ner till Tranås centrum och köpte sådant som man inte får äta. Det gjorde inte jag - jag var stenhård på att följa reglerna och vågen pekade neråt, sakta men säkert.
Jag gick ner till 132 kg på sex veckor (tio kilo), mådde jättebra och kände mig mycket motiverad när jag åkte hem. Nu var det upp till mig att klara av det här. Jag anmälde mig till gympapass, simmade och höll min kalorisnåla diet. Jag var duktig! Fram till jul hade jag gått ner ytterligare fem kilo - så 15 kg totalt. Jag fick kommentarer av vänner och bekanta att jag blivit så "smal och fin". Jag vägde fortfarande över 100 kg...
Vid jul gjorde jag ett generalfel: Jag tänkte att jag kunde "unna" mig att äta allt mellan jul och nyår.
Det klarade jag ju galant - att äta, alltså.
Efter nyår kunde jag inte sluta äta allt...men på något vis klarade jag av att gå upp 2-3 kg och gå ner 2-3 kg så jag stod i princip still på vågen. Jag blev inte fetare  men inte heller smalare.
När jag kom tillbaka till Tranås för en återträff hade det inte hänt så mycket på vågen. Det ända som hänt var att jag börjat få kramper i magen efter måltiderna.
Detta hände även i Tranås och en kväll började jag kräkas - igen!
En fruktansvärd magsmärta och kräkningarna eskalerade - jag låg dubbelvikt på golvet på toaletten och bara grät, när jag inte kräktes. Ambulansen kom och jag blev förd till Växjö lasarett, där jag blev akutopererad för "tarmvred". Det var urjävligt, måste jag säga. Värre än något annat jag varit med om förut, och med tanke på alla mina resor inom sjukvården så kan ni nog förstå att jag menar vad jag skriver. *ha ha*
Jag fick veta att när man en gång öppnat buken för operation så börjar det växa bindväv i bukhålan, detta orsakade mitt "tarmvred" - bindväven hade helt enkelt växt runt mina tarmar så det blev totalstopp i hela tarmstystemet. På frågan om det här kunde drabba mig igen fick jag svaret att det kunde man aldrig veta: Det kan hända i morgon eller aldrig - finns inget svar på den frågan.
Det enda positiva med tarmvredet var att jag gick ner 5 kg på en vecka! Jag vägde "bara" 110 kg när jag kom hem från Växjö.
Dagen efter skulle jag gå och lägga mig en stund på sängen och vila när jag kände att det var blött på magen, hela bandaget var genomblött. Jag blev jätterädd och tog en taxi ner till akuten. (Jag och min kille hade blivit sambos och flyttat till Borås)
Jag hade fått en bakterieinfektion i operationsärret och en av operationsklamrarna hade lossnat, så det forsade ut varigt sårvatten från ärret. Läkarna var lite förvånade över min infektion för just att få det i ett sår på buken är inte vanligt, med tanke på hur mycket bakterier det redan finns i en mage eller som läkaren uttryckte det: Man kan i princip spotta i en bukhåla utan att det händer något men ett sår på knät måste vara supersterilt.
De nästkommande tre månaderna byttes det bandage tre gånger om dagen, först av distriktssköterskor och sedan tog min sambo över, vilket han fixade finfint.
Det vanliga livet återkom - jojobantning för att hålla vikten i schack och provade "allt" som det så fint heter.

Allt från att gå på lite kalorier till att svälta totalt. Jag testade t om att leva på baraSPIRULINATABLETTER och vatten under tre veckor. Jag gick inte ner ett gram men midjemåttet minskade med 5 cm. Jag bad min kära sambo att inte köpa hem godis och kakor men han tyckte att jag skulle lära mig att kontrollera mig. Ja, det var jag ju så bra på...

Jag "gömde" mitt matmissbruk, även för honom. Då var det inte kakor jag gömde utan jag smög ut i köket och käkade riset som blev över från våra middagar. En matsked Jasminris är ju så gott! Vi snålade aldrig på oljan vi hade i riset så det var alltid oljigt och kletigt på samma gång. Min sambo är från Iran och de är mästare på att koka ris med en oljig, krispig botten på riset. Ibland kokade vi ris med tunna potatisskivor i botten och det är nog det godaste jag vet i när det kommer till persiskt ris. Min sambo var i princip underviktig så han hade inga problem att mumsa i sig det mesta och det blev många kvälllar framför teven med pistagenötter, persiskt godis och även vanligt svenskt godis. Jag kämpade hårt med att hålla vikten, så jojovikten gick upp och ner men jag lyckades hålla mig omkring 115-120 kg ungefär.
Vår relation var minst sagt stormig och till slut flyttade vi isär vilket i sin tur ledde till att vi båda flyttade till Göteborg, var och en för sig men vi fortsatte att träffas i perioder.
Jag blev göteborgare den 20 februari 1993, två dagar senare blev jag gravid.
Det var året jag tappade kontrollen totalt.
Det får bli del fyra!

 

Jaha, då var man gravid...igen! Jag utesluter mycket omkring det som är utanför själva vikthistorien men här måste jag ändå berätta en del "privat" för det ena påverkade det andra.
Jag ville ha fler barn och min dotter ville ha ett syskon. Min ex-sambo ville inte ha några barn så nu stod jag där i valet och kvalet mellan att återigen bli ensam mamma eller göra abort. Jag visste redan i förväg att ex-sambon inte skulle "ställa upp" så frågan var om jag kunde klara ytterligare ett barn till själv. Inget jag längtade efter men längtan efter ett barn till var starkare. Så beslutet blev att behålla barnet. Jag och Samantha bodde i en ganska stor trea, jag hade jobb och skulle klara det här "bättre" än förra gången...i alla fall rent pratkiskt och ekonomiskt. Det jag glömde var de där känslorna...
Jag var fortfarande väldigt kär i mitt ex och det var nog han med. Vi sågs och umgicks samtidigt som vi inte bodde ihop men jag hade hela tiden förhoppningar om att vi skulle bli sambo igen men det här med att skaffa barn utan att komma överens om det med honom, visste jag att det skulle påverka oss negativt. Jag kunde verkligen inte förstå varför han inte ville ha barn med mig när han sa att han älskade mig. Vi bråkade massor om det här och hans vanligaste kommentar var: - Du får gärna skaffa barn men inte med mig.
Men nu var jag det - i alla fall!
I vecka 13 gick jag till Mödravårdscentralen för min första koll och barnmorskan bad mig ställa mig på vågen. Den stod på 13 kg mer än jag vägde 13 veckor tidigare.

TRETTON KILO PÅ TRETTON VECKOR!!!
Jag kände hur hela mitt inre knöt sig i en svart, hård klump och jag bara svalde, svalde och svalde. Alla de där kilona som jag kämpat att hålla i över tre år var ett minne blott för jag visste att om jag kunde gå upp 13 kilo på tretton veckor så hade jag 27 veckor kvar att gå upp i vikt ännu mer.
Jag gick hem och fortsatte att "svälja" klumpen som satt i mitt bröst.

Dagen därpå skulle jag iväg till jobbet. Gick med min dotter till dagis och när jag gick därifrån exploderade klumpen i mitt bröst bokstavligen. Benen vek sig på mig och paniken vällde ut genom varenda por i min kropp - jag hade tappat kontrollen över min vikt. Jag kunde inte andas, tårarna rann och jag stapplade hem. Tanken på att ta mig till jobbet var omöjlig. Jag ringde jobbet och fick inte fram ett vettigt ord, jag bara grät och hyperventilerade. Hon som svarade hörde ändå att det var jag och sa: - Jag förstår att du inte kommer idag. Ring när du orkar. ..
Jag vet inte när jag slutade gråta men jag kan nog ärligt säga att jag grät nog hela det året...
(Mitt ex brukade säga att jag skulle sluta gråta för annars skulle hans barn bli psykiskt störd)

Dagen efter ringde jag till den öppna pyskologmottagningen och gråtandes bad om hjälp. Jag hade ramlat ner i en akut depression, det kände jag och skulle inte orka ta mig upp själv.
Jag gick dit en gång i veckan resten av tiden och fick stödsamtal men inte hos en psykolog för när man är gravid får man inte gå i terapi - man är för känslig. (Det kan man ju tycka vad man vill om)
Ex-sambon fick veta om mitt tillstånd och sa till min stora förvåning att han tänkte vara delaktig, vilket i sin tur innebar på hans egna villkor, naturligtvis.
Jag var ändå väldigt ensam och deprimerad.
Jag jobbade i Varberg så varje arbetsdag körde jag de sju milen till jobbet med en påse godis som sällskap och på vägen hem stannade jag och köpte snabbmat och mer godis. När jag kom hem köpte jag mer mat och mer godis...jag bara åt och åt och åt. Chokladkola var en av favoriterna men också kakor, wienerbröd, bröd, mat och mera godis.

Jag grät, åt och grät mer. Inga stödsamtal i världen kunde få mig att må bättre och för varje gram jag gick upp, åt jag mer. Jag var beräknad att föda den 12 november och den sista oktober slutade jag att jobba. Nu satt jag hemma och bara väntade på att få föda barn. Till vikten kan vi lägga en stor mage och mycket svullna ben och fötter. Jag gick i tofflor i november för det gick inte att få på sig skor.
Jag lyckades i alla fall hitta en vinterjacka som jag kunde stänga i elefantstorlek...
Jag fick också veta av en gemensam vän till mig och min ex-sambo att han "planerade" att göra slut med mig så fort barnet var fött. Jag konfronterade honom och fick det bekräftat, vilket slutade i ett jättegräl där han hotade med att "stämma mig" om jag inte lät honom vara med på förlossningen. Han hotade mig med många konstiga saker men det här var nog det konstigaste hotet av alla.Då var jag i åttonde månaden.

Jag blev ju inte precis gladare av det. Jag samtalade med min stödperson om situationen och kom fram till att jag redan hade fött ett barn helt ensam så jag borde ändå låta pappan vara med för min egen skull.
Den 12 november kom men inga värkar och jag gick över tiden i två veckor.

Den 25 november var jag kallad till ett extra ultraljud för att se att allt stod rätt till med barnet i magen och ex-sambon var med. Jag var bara trött, tjock och ledsen och ville bara föda mitt barn...två dagar senare började jag få värkar på eftermiddagen och tänkte ÄNTLIGEN! Min dotter, som då var sju år gammal blev lika glad och för att förbereda allt så dammsög hon hela lägenheten och gjorde fint för sitt lilla syskons ankomst. Jag orkade vare sig städa eller något annat och min dotter fick hjälpa mig med väldigt mycket. Ex-sambon kom med bilen och vi åkte upp till sjukhuset. Vi kom in vid sextiden på kvällen och vattnet gick strax därpå och då slutade värkarna! Det brukar vara tvärtom - det är då värkarna brukar komma igång.
Jag gick runt, runt på avdelningen för att få igång dem igen men inget hände samtidigt som jag såg alla andra "lyckliga par" som också väntade på att få sina små barn födda. Exet var faktiskt riktigt solidarisk och gav mig mer stöd än jag förväntat, trots allt, så det var ett bra beslut att ha honom med.
Dropp sattes in för att få igång värkarna och vid midnatt började de komma igång igen. Tre timmar senare födde jag en stor pojke på 4300 gram. Han andades inte när han kom ut för han hade svalt "träck" som satt i luftvägarna men det var snabbt åtgärdat och jag reagerade knappt över det, efter ett långt utdraget förlossningsarbete. När de kom in med honom lade jag honom vid mitt bröst och han tog det med en gång.
Oliver hade kommit in i mitt liv.

Väl hemma så kunde jag bara konstatera en sak:
Jag var lika tjock efter förlossningen som före. Jackan stramade exakt likadant. Jag var fullständigt panikslagen - hur i hela friden skulle jag klara av att gå ner i vikt???
Löftet om att aldrig, aldrig mer operera mig igen kändes mer och mer fel...
Jag började ringa runt på olika sjukhus för att höra hur man bar sig åt för att få en gastric bypass-operation. Jag fick efter många samtal en tid på kirugen på Sahlgrenska och där vägde jag mig för första gången efter den gången i början av graviditeten. Jag vägde 150 kilo - jag hade gått upp 30 kg under graviditeten. Tårarna rann och jag bad om hjälp för både min egen skull och för mina barns skull. Det fanns inte en chans att jag skulle orka ta hand om mina barn rent fysiskt med den vikten. Vad skulle hända om jag var tvungen att springa ikapp ett barn på rymmen, t ex? Mindes ju hur jag fick jaga min dotter när hon var liten och snabb som en ödla.
Jag sattes upp på en väntelista med löftet att bli opererad innan året var slut. Det här var i början av året.
Månaderna som följde, i väntan på denna operation gick i ungefär samma fotspår som graviditeten, jag bråkade med exet, grät och åt och blev tjockare för var dag som gick.

 Tidigt den sommaren blev jag ombedd att vara "brudtärna" till en väninna på hennes bröllop. Fägerna skulle vara rött och vitt. Jag letade över hela stan efter något som passade min stora kropp och hittade till slut en röd kjol med tillhörande blus där även mina armar fick plats. Men njae, det passade inte riktigt in på ett bröllop så efter lite funderingar kom jag på att sy en egen blus att ha som skulle dölja mina tjocka armar - som syddes av min farmors gamla spetsgardiner.
På midsommardagen det året döptes Oliver och något annat än den röda kjolen och toppen hittade jag inte. Vad jag vägde just då vet jag inte men antagligen ca 160 kg.
Det var tungt och blev värre för varje dag, jag bara väntade på att få operera mig och stoppade i mig allt jag kunde äta. Jag orkade inte plocka upp leksaker från golvet eller sätta på mig skor, för då trycktes bröstkorgen in så jag inte kunde andas. Jag kunde inte vända mig i sängen, utan att sätta mig upp först. Jag var tvungen att hålla i handfatet för att få över mina ben, över badkarskanten när jag skulle duscha. Att bära ner tvätten till tvättstugan var ett rent helvete för jag hade ständigt värk i ryggen, knäna och fötterna. Samantha fick hjälpa mig att städa, ta upp sin lillebror från golvet, ta upp leksaker, hjälpa mig på med mina skor, bära hem mat från affären och så vidare. Utan henne hade jag nog bara suttit där och inte fått något gjort alls. Exet flyttade upp till Norrland (besökte oss på sommaren), så jag var helt själv med mina två barn. Det enda som höll mig "levande" var tanken på att jag skulle få operera mig och komma ur det fängelse som min kropp och mitt matmissbruk var. Jag var så deprimerad att jag hade självmordstankar.
På hösten flyttade exet tillbaka till Göteborg och jag minns att han en natt ville ha sex med mig och min valross-stora kropp. Jag gick med på det, om än motvilligt och efteråt grät jag av ren förödmjukelse - att ha sex med denna kropp var fruktansvärt eftersom jag knappt kunde röra mig i liggande ställning. (Ja, det är pinsamt att skriva om det men så var det) Jag kan än idag fundera på hur kraftigt överviktiga lyckas ha sex för jag vet hur besvärligt det är. Jag gjorde inte om det i alla fall!
Framåt hösten började jag tappa tålamodet och började ringa till Sahlgrenska för att höra när jag kunde få göra den här operationen. De hade sagt att jag skulle få göra den i slutet på året.
Varje gång jag ringde fick jag samma svar:- Nej, inte än. Ring igen nästa månad.
I november var jag så tjock och tung och desperat att jag storgrät varje gång jag ringde och de bestämde sig för att kalla in mig på ett andra besök. Jag fick träffa självaste överläkaren för Gastric Bypass-operationerna på Sahlgrenska, en äldre herre. Han lyssnade på mina ord när jag försökte beskriva det otroligt jobbiga som jag gick igenom, hur jag inte kunde röra mig, ta hand om mina barn och hur det skulle gå till nästa sommar när Oliver kunde gå och springa och jag knappt kom upp från sittande ställning. Han hörde mina självmordstankar och samtalet slutade med att han tog mig i hand och sa:
- Jag ska ordna så du blir opererad innan nyår, det har du mitt ord på. Du kommer få ett brev från oss omkring jul.
Julen kom men inget brev.
Nyår kom men inget brev.
Första veckan i januari ringde jag igen och fick svaret:
- Oj, har du inte fått något brev? Då får du det inom några dagar för du är uppsatt på operationslistan.
ÄNTLIGEN!
Brevet kom och det stod:
Operationsdag 1995-02-03
Jag skulle förändra mitt liv för alltid den tredje februari 1995.
Jag var så glad och lättad och samtidigt fullständigt livrädd och panikslagen.
Hur ska detta gå?
Tänk om jag blir så där sjuk igen, så jag kräks ihjäl mig? Då kan jag defintivt inte ta hand om vare sig mig själv eller mina barn.
Tänk om jag dör under narkosen?
Tänk om jag aldrig ....!
Men som läget var kunde jag också konstatera att om jag INTE gjorde det här så skulle jag ändå dö. Antingen p g a någon överviktsrelaterad sjukdom eller ta mitt eget liv, för det liv jag levde i detta nu var inget liv. Jag existerade enbart och det enda som höll mig uppe var mina barn, inget annat - absolut inget annat. (Ja, det gör ont att skriva om det...)
Jag ville inte längre leva som en tjock valross som inte kunde röra mig och som fick kommentarer och blickar på mig varenda gång jag kom utanför dörren.
Minns att jag skrev någon form av dikt där jag önskade att jag kunde gå ut bland folk och ingen lade märke till mig för att jag "smälte in" i folkmassorna. Inte som det var nu när fulla, smutsiga gubbar kommenterade min feta kropp eller sura tanter som glodde, barn som pekade och skrattade osv.
Någon veckan innan operationen gick jag och min väninna in på en godisaffär för att köpa godis till våra barn - ja, inte till oss själva den gången.
Jag stod och plockade ihop godis och en kvinna ställde sig och glodde på mig, pekade och sa högt:
- Ja, det är så där man blir när man äter godis!
Jag kände hur tårarna och förödmjukelsen brände i mig och jag tappade allt inom mig. Tog påsen och kastade den mot henne och "sprang" ut från affären.
Jag skulle ju operera mig bara några dagar efteråt! Men det kunde ju inte hon veta och inte tänkte jag tala om det heller.
Jag ordnade så att exet tog hand om barnen och han lovade att komma upp varje dag med dem så de inte skulle sakna mig för mycket. Jag visste inte riktigt hur länge jag skulle vara borta..eller om jag ens skulle överleva.
Jag blev inlagd dagen innan operation för provtagning och vägning.
Jag vägde 172,4 kilo.

Nyårsafton 31/12 1994

Jag överlevede.
Del fem kommer handla om det första året efter operationen.

 

Nu var det gjort! NU skulle jag bli smal!
Vaknade på IVA med slangar och ett långt ärr som började mellan brösten i nedre kanten och hela vägen ner under naveln på vänster sida. De hade inte skurit upp samma ärr som jag hade tre på varandra, på höger sida. Nu var jag verkligen snygg! Hur många häftklamrar som höll ihop såret kommer jag inte ihåg men det var många...
Jag ammade fortfarande så det första jag fick göra var att pumpa ut mjölken som kastades, då den var full med narkosmedel och smärtsillande.
Barnen och exet kom och hälsade på men jag sov mest så de stannade inte länge.
Dagen efter fick jag komma upp på en vanlig avdelning och det var dags att börja röra på sig och så småningom även testa att äta. Det gick bara bra, både att komma ur sängen (jag var ju ett proffs på att resa mig ur sängen, nyopererad, även om jag var betydligt tyngre än de föregående gångerna). Exet och barnen kom och hälsade på varje dag. Jag tyckte det var väldigt viktigt att Oliver fick träffa mig varje dag då han var så liten (knappt 1,5 år gammal). När fredagen kom frågade jag om jag fick sova hemma över natten pga min lilla son och det fick jag. Exet kom på kvällen för att hämta mig och hade Oliver med sig. Jag var full av smärtstillande och fortfarande ganska medtagen så vare sig min kropp eller hjärna hängde riktigt med. När vi är på väg ut mot hissen ser jag att Oliver tappar sin napp och jag är för långsam för att stoppa honom från att stoppa nappen i munnen igen. Jag ville ju verkligen inte att han skulle få i sig alla bakterier som finns på ett sjukhusgolv. Jag hojtade flera gånger på exet att han skulle ta Oliver, vilket slutade med att han blev förbannad och gick iväg med snabba steg mot hissen. Jag fick tag i Oliver och nappen och när jag kom ut till hissen väste exet att jag skulle ge fan i att gapa, gick in i hissen och stack!
Där stod jag med min lille son i handen och ett ca 40 centimeter långt opertionsärr på magen, på sjukhuset, en fredagskväll...exet hade min bil dessutom.
Jag gick tillbaka till avdelningen storgråtande och berättade läget men ingen kunde "göra något" för att hjälpa mig.. Jag kunde ju inte ha min son på sjukhuset!?
Till slut lyckades jag få tag två av mina grannar, den ena kom och hämtade mig och sonen och den andra kom upp till lägenheten för att hjälpa mig med Oliver. Jag kunde ju inte lyfta honom t ex. Jag åt fortfarande starka smärtstillande tabletter men ammade honom ändå för att han skulle få känna tryggheten och att mamma fanns där för honom.
På morgonen kom grannen upp och hämtade honom till dagis och jag tog spårvagnen till Sahlgrenska. Stannade över dagen och åkte hem på kvällen och samma sak upprepades med min hjälpsamma granne. På måndagen blev jag utskriven från sjukhuset och åkte hem. På måndagskvällen började jag kräkas och fick inte behålla någonting alls. Jag hade ju "vanan inne" så jag fick inte panik direkt. Så länge jag lyckades, med hjälp, ta hand om mina barn så spelade det ingen större roll...men jag blev uttorkad snabbt. Fick ordnat hemhjälp som kom och hjälpte mig med hämtning och lämning av Oliver och matinköp och matlagning men i slutet på veckan fick jag ringa Socialkontoret och be om en akut fosterfamilj för jag var tvungen att ta mig tillbaka till sjukhuset. Jag var så uttorkad att jag grinade när jag såg folk dricka något på teven...och drömde om vattenmeloner och stora glas med kalla drycker. När barnen var hämtade, tog jag en taxi till sjukhuset med en spypåse i högsta hugg. Jag fick inte behålla något överhuvudtaget och jag kände igen symptomen väl.
Blev inlagd och fick dropp och sakta fick jag tillbaka vätskebalansen. Jag skulle få göra en gastroskopi på måndagen för att kolla att inget fel uppstått med operationen men redan på söndagen slutade jag kräkas och kunde äta för första gången på en vecka. Tror det jag fick soppa först och sedan potatismos...

På måndagen fick jag åka hem istället för att göra den där gastroskopin, tack och lov! Min dotter ringde och sa att familjen "inte var snäll" mot henne så jag tog spårvagnen och hämtade hem mina barn direkt.
Ingen ska vara dum mot mina barn - ingen! Samantha berättade sedan att de hade bara tagit hand om Oliver och inte brytt sig om henne särskilt mycket. Tur att jag återhämtade mig så fort!
Orsaken till att jag hade börjat kräkas berodde antagligen på den stress jag blev utsatt och att den kapade magsäcken svullnat, så när jag fick dropp så gick svullnaden ner och jag kunde börja äta igen.
Ja, äta, ja!
Jag matade Oliver med barnmat och själv levde jag på de rester som han inte åt upp och på pulversoppor.
Kilona rasade av mig i snabb takt och redan i maj hade jag tappat  30 kilo. Livet kom sakta tillbaka och jag kunde börja röra på mig igen. Någon gång på sommaren kunde jag springa ikapp Oliver när han var på väg åt fel håll. Innan dess var det Samantha eller vännerna på gården som fick springa ikapp honom. Han var snabb som en ödla! Exet hade kommit tillbaka och tog sonen varannan fredag eller lördag och en natt mitt i veckan. Jag började gå ut och roa mig!

Jag älskar att dansa och särskilt till reagge, ska och dancehall. Fick höra om en afrikansk klubb som blev mitt stamställe - jag drack inget, bara dansade och dansade. Värjde mig för alla påstridiga inviter från de afrikanska män som fanns på klubben. Jag älskade fortfarande mitt ex så jag hade ingen lust att träffa någon ny. Männen gillade mina former och jag blev ganska bra på att nobba...tills en kväll i augusti...
En man på klubben lyckades charma mig med sitt lugna sätt och mjuka framtoning. Vi pratade hela kvällen, dansade lite och bytte telefonnummer. Dagen efter kom han och hälsade på och praktiskt taget flyttade hem till mig direkt. Han var jättesnäll mot mina barn och hjälpsam på alla sätt och vis, motsatsen till Olivers pappa, tyckte jag. Jag blev kär och tappade mina känslor för Olivers pappa - nu var det definitivt slut mellan oss. Det blev mycket konflikter, svartsjuka och problem som jag inte tänker berätta om...

Farmors gardiner användes flitigt! 

Jag och Mr Jallow gifte oss den 20 februari 1996 och han åkte tillbaka till sitt hemland, Gambia, för att ansöka om uppehållstillstånd och var borta ett år. 

2006 - 119 kg och kortklippt

Under året som han var borta fortsatte jag att gå ut och dansa, lärde känna mycket nytt folk och gick stadigt ner i vikt.

Mot hösten 1996 började viktnedgången sakta av och jag slutade på 119 kg innan det blev totalt stopp. Jag tappade mitt fina, långa tjocka hår och klippte av det till slut för det var så tunt och glest.
Jag kom på en efterkontroll och minns att läkaren frågade om jag behövde ett nytt recept på B12...
- Vad för något?
- B12
- Vad är det?
- Har du inte fått information om att du ska äta det i resten av ditt liv? Du tar inte upp B12 efter operationen så man måste äta det i tablettform.
- Nä, det har ingen sagt något om...
Läkaren skrev ut mitt första recept på B12-vitaminer och sedan dess har jag ätit det dagligen. (Förutom perioder då jag glömt köpa det...)
Jag upplevde inga direkta problem med min magsäcksoperation de första åren mer än att om jag åt för fort eller för mycket så fick jag fruktansvärt ont och det slutade inte förrän jag kräktes upp allt. Det är inte "kul" att kräkas upp osmält mat utan någon vätska. Man kan inte dricka och äta samtidigt så jag fick dricka innan eller långt efteråt. Jag vande mig vid att dricka vatten på nätterna och äta på dagarna. Varje gång jag spydde sprängde jag blodkärl runt ögonen och i ögonen så ibland såg jag ut som om jag varit i slagsmål...
Jag lärde mig dock vad jag skulle undvika att äta: För "hård" mat som t ex pasta, råkost, stora köttbitar och ris, särskilt inte ihop. Vissa saker satte fart på magen i räserfart, framför allt Pannkakor, vegetariska biffar, linser, Falaffel och säkert massor som jag inte ens tänkte på. Jag åt "allt" och fick lida ibland. Så länge jag hade en toalett på något så nära håll så kunde jag ju fixa det. De var väl de gånger jag inte hade tillgång till en toalett som jag led av det.
Portionerna var löjligt små och den vanligaste kommentaren jag fick när jag åt ihop med andra var:
 - Ska du inte äta mer än det där lilla?
- Nej, jag kan inte äta mer. Jag är magsäcksopererad...
- Oh, aha, va? Så då kan man inte äta mer?

En del frågade och andra försökte låtsas som det regnade. Jag tänkte aldrig så mycket på det mer än jag sällan ens pratade om det själv. De närmaste visste om det och andra såg nog bara min tjocka kropp och undrade varför jag var så tjock som var opererad..kanske?
Nej, jag kunde inte äta mer än den där lilla barnportionen men det kändes också bra för jag visste att jag faktiskt inte kunde överäta, då skulle jag vara tvungen att kräkas upp allt ändå. Jag lärde mig att svälta helt enkelt för om jag svalt i 24 timmar så kunde jag äta mer vid nästa tillfälle. Jag kunde nästan äta en halv pizza om jag inte åt på minst tio timmar innan (kunde jag efter ca ett år)...jodå, nog lär man sig att inte äta som innan!
Mat var inte lika viktigt längre för jag kunde fysiskt inte äta 4-10 mackor varje kväll och kakor på det men visst kunde jag äta godis, särskilt choklad för det smälter ju bort i magen och visst kunde jag äta kakor, fyra i taget under flera timmar osv...inte slutade jag att missbruka mat - bara i mindre mängd och mer lättsmälta saker under längre tid. Hungerkänslorna var borta men inte suget efter socker och det tillfredsställde jag ändå, så jag "saknade" ju egentligen inget.

Det går t ex att äta en hel Prinsesstårta själv, även som magsäcksoperad men det tar två dagar istället för två timmar...min försäkring om att inte äta ihjäl mig satt ju i min mage eller rättare sagt, avsaknad av magsäck.
Min make kom tillbaka till Sverige i januari 1997 och vi började livet som make och hustru. Han ville ha barn direkt och jag ville vänta för att se om vårt äktenskap fungerade - vi hade ju inte riktigt lärt känna varandra innan vi gifte oss. På sommaren bestämde jag mig för att det var okej att skaffa barn och vi behövde flytta till en större lägenhet för vår växande familj.
Det var inte bara familjen som växte, jag började gå upp i vikt också och min man påpekade försiktigt då och då att jag kanske inte skulle äta så mycket kakor...men jag blev bara sur så han undvek ämnet. Han tyckte ju om min stora kropp ändå men tyckte väl att jag gnällde lite för mycket över vikten samtidigt som jag knaprade i mig kakor...
Vi flyttade till en större lägenhet i en förort, norr om Göteborg, Angered, samtidigt som jag var gravid i sjätte veckan. Livet var bra, jag hade jobb, var gift, hade en fin lägenhet och ett tredje barn på väg som var önskat av både mig och barnets far. Något jag aldrig fått uppleva innan. Men ja, under ytan var det långt ifrån perfekt. Där fanns andra problem som var mycket svårare att ta itu med än stora gräl (som med mitt ex) men som jag inte kan skriva om här då det innefattar saker som inte ens mina barn vet om.

Midsommarafton - en vecka innan förlossning

Hur går det då att vara magsäcksopererad och gravid?
Jodå, det funkar..man spyr luft på morgonen istället för magsaft, eftersom det inte finns någon magvätska i den lilla bit magsäck man har kvar och i slutet av graviditeten började jag få magsmärtor och kräktes så mycket att jag fick åka in på sjukhuset igen, bindväven kring tarmarna satte tillfälligt stopp och det planerades tom för operation på min gravida mage i åttonde månaden. Som tur var skulle jag röntgas först för att se vart stoppet satt och kontrastvätskan lyckades få bort stoppet i tarmen, tror jag för smärtorna och kräkningarna gav med sig och jag behövde bara åka in några gånger för kräkningar och magsmärtor. Jag blev sjukskriven de sista veckorna och den 28 juni 1998 födde jag en stor son på 4.7 kg som jag gav namnet Adam.  Han såg ut som en liten, brun Buddha!
Sex månader senare skilde vi oss, det gick inte längre att ignorera de problem som fanns under ytan och nu stod jag där igen, ensamstående mamma men nu med tre barn.
Jag gick in i en fas av otrolig ilska, besvikelse och depression som varade i över tre år och under dessa tre år lyckades jag gå upp nästan allt jag gått ner efter operationen. Jag vägde omkring 145 kilo - med pendlingsvikt på + - 5/10 kg. Jag orkade inte bry mig, drömmen om en familj var raserad. Vem skulle vilja ha mig ändå?
Ensam mamma med tre barn i tre olika färger, boende i förorten med ett berg av skulder pga att jag ensam försörjde oss under flera år... 
Det var totalt kaos i mig.
Det var totalt kaos omkring mig med...
Mitt fokus låg på att hålla mig och mina barn ovanför vattenytan och hantera varje kris vi gick igenom. Det var ingen sockersöt uppväxt mina barn fick och bara det skulle kunna bli en "bok" för sig men av både hänsyn till dem och all andra iblandade så väljer jag att inte berätta.
Jag var verkligen ensamstående: Papporna fanns där men aldrig på någon annans villkor än sina egna, dessutom flyttade Olivers pappa till Norge och Oliver gick in en egen kris.Något stöd kände jag aldrig att jag fick. Jag var väldigt ensam, helt enkelt.
Utan vissa vänner och min dotter, hade jag nog inte fixat det alls - ni vet vilka ni är  

Det gick i alla fall så långt att jag brakade ihop när Adam bara var tre år gammal. Jag kunde inte en prata en första veckan! Att handla mat var en utmaning med panikkänslor under skinnet men ja, jag gjorde det jag var tvungen att göra ändå och de timmar på dagen jag fick vara ensam hjälpte mig. Jag kom tillbaka till jobbet ett halvår senare.
Jag orkade inte bry mig om mig själv eller min vikt, den var där, operationen var i princip onödig fast jag kan ju inte säkert säga att jag hade levt om jag inte gjort den alls. Besvikelsen över att aldrig få uppleva att vara normalviktig fanns där som en vass kniv i hela min existens, även när allt annat tog min uppmärksamhet. Påminde man sig inte själv om hur man såg ut så var det ju alltid någon annan som gjorde det.
Jag insåg ju någonstans att OM jag verkligen ville gå ner i vikt så var jag helt enkelt tvungen att börja banta igen!
Jag skulle börja varenda måndag...varenda gång det blev sommar, varenda nyårsafton, varenda semester osv...
Jag försökte med viktväktarmat, lightprodukter, fullkorn, äta bara nudlar och popcorn, gå långa promenader, simma tre gånger i veckan, leva på Nutrilett och Modifast och det slutade bara med blodsockerfall, dåligt humör, förstoppning, magkatarr och depressioner och framför allt otrolig hunger och sug, plus några kilon ner och några kilon upp...
Det var lättare att inte äta alls än att äta någonting och äta måste man göra annars dör man och dö ville jag ju inte för jag hade tre barn att ta hand om. De som fick mig att kliva upp ur sängen varje dag även när jag bara ville krypa under täcket och inte komma fram alls.

Nästa del blir den sista.. kanske!
Den kommer handla om tiden från 2005, då jag upptäckte Doctor Atkins diet och när livet som magsäcksopererad verkligen visade sina baksidor och åren fram till nu.

 

Vad gör man när man provat "allt"? För att slippa gå omkring och känna sig som en Valross? Finns det inget som faktiskt fungerar? Det dåliga samvetet och självkänslan väcker enbart desperationen men inte motivationen! Herre Gud, så många olika metoder jag försökt mig på för att hitta den där så kallade motivationen!

BARA DU VILL SÅ KAN DU GÖRA DET!
Men vad då, vill? Jag VILL ju hela tiden!
Varför klarar jag det inte, då?
Jag kände mig totalt misslyckad. Jag kunde ju fan inte klara av något alls!
Jag kunde inte hålla ihop en relation!
Jag kunde inte ens skaffa barn med EN man utan med tre...
Jag kunde inte ge mina barn en HEL familj.
Jag kunde inte ens låta bli att vara fet...

Jag läste i någon tidning om någon som hette Dr Atkins Diet som ansåg att man inte skulle stirra sig blind på kalorier utan utesluta kolhydraterna ur maten. Sicken knäpps! Man måste ju ha kolhydrater i kroppen...eller? Läste några artiklar igen om "succedieten" i USA som gjorde alla Hollywoodstjärnor så smala och snygga.
Hm, det kanske ÄR något att kolla in ändå? Kollade om hans bok fanns att köpa i Sverige och jodå, men på engelska. Jag beställde den och ställde den i bokhyllan...där stod den till sommaren 2004 innan jag började läsa den.
Då hade jag lyckats skaffa mig en svår magkatarr av alla nudel-dieter som jag försökt mig på och som inte gav något annat än just det...magkatarr.
Det var i den boken jag för första gången läste om insulinresistens, blodsockerkurvor, ketos, fett, kolhydrater osv. Enligt Atkins så ska man genomgå fyra faser: Inductionfase. Vilken är den hårda avgiftningen på kolhydrater och där kunde man stanna från två veckor till flera månader, beroende på hur mycket övervikt man hade. I slutänden skulle man vara i fas fyra som innebar att man kunde äta lite kolhydrater så som fullkorn och frukt.
Påläst så bestämde jag mig för att testa denna konstiga diet med massor av fett och så lite kolhydrater som möjligt...jag började samma vecka som jag började jobba efter semestern 2004. Hade ingen aning om vad jag vägde eftersom jag inte ens ägde en våg. Det var ingen idé att ha en våg när man väger över 130 kg för de flesta vågar går sällan över 120 kg.
Min kollega tyckte jag var fullständigt galen när jag satte i mig Coleslaw (vitkålssallad med majonäs) och Tonfisk i olja, knaprade jordnötter och stekte ägg till frukost.
Hon med sin breda rumpa bantade ständigt på Nutrilett...
Redan efter någon dag kände jag något som jag faktiskt aldrig känt förut när jag bantat:
JAG VAR INTE HUNGRIG!
JAG VAR INTE TRÖTT OCH DEPPIG!
MAGEN BARA LUGNADE NER SIG!
Ja, det var la bra?
Men gick jag ner i vikt?
Ingen som helst aning eftersom jag inte hade någon våg..men jo, jag gick ner i vikt! Det KÄNDE jag!
Det där suget efter sötsaker försvann inte men jag kunde plötsligt hantera det!
Jag åt inte ens min egen födelesedagstårta två veckor efter att jag började Atkins Diet. Det hade ju ALDRIG hänt förut.
Någon gång mot hösten började även folk kommentera att jag gått ner i vikt.
- Åh, vad snygg du är. Har du gått ner i vikt?
VARFÖR kopplar alla ihop snygghet med vikten? Jag fattar det fortfarande inte...
Men okej, jag började faktiskt känna mig snygg också för det kändes som fettet "rann av" mig. Kläderna slutade strama över armarna, magen och framför allt midjan. Jag köpte nya kläder som visade mer av min figur än de tält man brukar köpa för att dölja alla valkar och fett man har.

Vid jul köpte jag mig själv en julklapp: En våg!
Jag köpte denna förhatliga apparat och såg till att den gick upp till 130 kg för, jag hade faktiskt ingen aning om vad jag vägde.
Min referens var 138 kg för det hade jag vägt vid ett tillfälle när jag var på läkarbesök då jag var sjukskriven för utbrändhet, så allt som var under 138 var bra.
Samtidigt som jag köpte den där vågen så bestämde jag mig för att göra samma fatala misstag som jag gjort förut: Jag skulle "unna" mig att äta julmaten, godiset, kakorna men BARA mellan jul och nyår. Den 1/1 skulle jag fortsätta äta enligt Atkins Diet, fas 1-2.
Jag ställde mig på vågen och den visade 126 kg (tror jag det var) - jag hade tappat 12 kilo på fyra månader. Det tyckte jag var BRA! Det var ju inte den dramatiska viktnedgången jag upplevde när jag magsäcksopererade mig men jag hade faktiskt gått ner MER än jag någonsin lyckats med på egen hand.
Nu var det ju bara att fortsätta....
Ha ha ha, ja, det gick ju JÄTTEBRA...sockersuget, hungern och helvetet var tillbaka.
Den enda "trösten" var att jag faktiskt inte gick upp de där 12 kilona på direkten som alltid brukar vara fallet och helst några kilon till.
Men ja...nu var jag ju där IGEN! Dåligt samvete,viljan fanns men den där himlans motivationen var som bortblåst fast jag visste att Atkins-dieten funkade och att jag faktiskt tyckte det var lättare än något annat jag provat + att man inte gick upp 20 kg på en vecka för att man ballade ur.
Men ja, det började stå i tidningarna om att man kunde bil "dum i huvudet" av lite kolhydrater och att man kunde få hjärtproblem om man åt för mycket fett o s v!
Så nä, jag vågade inte fortsätta med Atkins-dieten, den var ju faktiskt farlig...
Samtidigt blev jag arbetslös (årsskiftet 2004-05). Skolan jag och mina kollegor jobbade på blev nerlagd. Jag åkte upp till min syster i Sundsvall och DÄR skulle jag minsann komma igång med min Atkins-diet igen..det var där jag hittade sukettströ! Slarvade massor och kunde inte riktigt hitta formen igen, ändå, fast jag inte ens var hemma.
På våren 2005 fick jag en korttidsanställning på en annan skola och i samband. Min konstanta lunch var turkisk yoghurt med hallon...OCH SUKETTSTRÖ! Jag var ju magsäcksopererad så jag blev snabbt mätt på min "lätta", feta lunch.

Jag levde på Suketter, både i kaffet, teet och framför allt i mejerivaror. Annars åt jag vanligt socker men inte i kaffe, te och filmjölk tex. Det var mycket godare med Sukettströ som jag började med det där året jag var i Tranås på Obesistaskliniken. Det var där jag upptäckte att nyponte med tio Suketter var sjukt gott.
Japp, sjukt var det...hade inga som helst problem att stoppa ner 15 suketter i en kopp med te.
Naturligtvis köptes det grön Mellanmjölk och Ädels matlagningsgrädde för att barnen inte skulle bli feta och istället för vanlig saft och dricka, drack vi litervis med Fun Light.

Barnen skulle ju inte äta socker...och när jag körde mina Atkinsperioder så drack jag nog upp en flaska Fun Ligth om dagen. Samantha hatade Fun Light och klagade stort varje gång det inte fanns något annat att dricka...hon drack vatten istället...
Men när jag åt enligt Atkins köpte jag mer feta produkter och älskade att laga middagar till mig själv med feta gratänger på broccoli, ädelost och creme fraiche som jag åt ihop med grillat kött (i ugnen). Barnen fick fortsätta äta sådant med mindre fetthalt i och sockerhalt. Mycket pasta, ris och potatis. Jag har alltid varit bra på att laga mat och kunde trolla fram goda middagar på billiga råvaror, baserat på ris, pasta och potatis. Det viktiga var att ungarna fick i sig vitminer, mineraler och fyllde magen så de inte gick hungriga.
Det visste ju ALLA att socker inte är bra!
Jag scannade av alla affärer efter saker som låg UNDER 20kh/100 gram och letade verkligen efter livsmedel som jag var sugen på men fick ställa tillbaka för det fanns verkligen inte ett enda bakverk, någon pasta, ris, frukt som låg under 20 kh/100g. Hittade däremot mejeriprodukter som låg under 15% kolhydrater och ignorerade sockret som fanns där för det var ju så liiiite! Tyckte jag något var för surt så var det ju bara att hälla på Sukettströ hemma.
Tröstade mig med mitt eget lilla godis, yoghurt med bär och sukettströ, fun light-dricka och mörk choklad...men ja, mina atkinsperioder blev alltid avbrutna av något.
Julen, påsken, sommaren, helgen, fredagen, festen, krisen, pengarna...ja, det finns massor av orsaker till att inte hålla sig till en "diet", samtidigt som jag läste om någon läkare som heter Annika som börjat ge sina diabetespatienter råd om att utesluta kolhydraterna och öka fettet i maten och som fick märkvärdigt mycket bättre blodsockerkurvor och tom kunde bli friska!
HÄRLIGT! Jag tipsade en man jag mailade med över nätet, som var kraftigt överviktig med Diabetes2 att utesluta kolhydraterna och vad han kunde äta. Han blev friskförklarad bara ett halvår efter, tyvärr tror jag inte han höll sina nya matvanor för jag har sett honom svisha förbi på någon sida nyligen där han är lika stor som förut...
Läste samtidigt att barn behöver fett för att växa och slutade med Mellanmjölken och började köpa Standardmjölk och flytande margarin med rapsolja och smör - det var bättre än härdade fetter för barnens skull...
Jag är faktiskt inte dum i huvudet:  Hälsa, kost och medicin har alltid intresserat mig så påläst har jag nog varit hela tiden. Men intelligens och missbruk funkar är ingen intelligent och logisk kombination.

Någon gång 2004-2005, började jag också få någon konstig "kramp" som började någonstans på mitten av ryggraden och sedan strålade upp mot munhålan. Det var otroligt otäckt och jag tog värktabletter varje gång den kom för då släppte det...det blev många Ipren...tills jag inte hade några värktabletter att tillgå och bara drack vatten av ren desperation och det släppte lika snabbt som innan. Det var alltså inte själva värktabletterna som fungerade utan helt enket vattnet. Testade att dricka annat också men det funkade inte alls. Men vad var denna kramp för något då?
- Tumörer i ryggraden?
- Fel på mina tänder?
Till slut var jag bara tvungen att ta tag i detta. Först gick jag till tandläkaren för det gjorde väldigt ont på vänster sida i munhålan och där hade jag en trasig tand. Till min förvåning var det ingen strörre fara med min tand, en lagning hade släppt men jag hade inte ens en inflammation i tanden.
Okej, det var inget tandproblem..
Går till min husläkare och försöker förklara mina symptom. Han säger att det antagligen är magkatarr men eftersom jag är magsäcksopererad så känns det annorlunda för mig än för någon med magsäck. Jag börjar äta Omeprazol (magkatarrsmedicin), samtidigt som min läkare skickar en remiss för röntgen av min mage. Han vill se att allt är bra med min matstrupe, magmun och magsäck (den jag inte har) för det KAN ju vara ett bråck någonstans också...
Jag börjar jobba igen i november 2005 på skolan jag fick tillfällig anställning på under våren. Under hösten hade jag renoverat hemma, gått långa promenader i skogen med kameran medan Adam började första klass. Så jag var i ganska god form, van att röra på mig dagligen och var inte JÄTTEFET pga mina perioder utan kolhydrater och "socker".

Jag minns att jag började känna något som kändes som ett "extra hjärta" i halsgropen på morgonen och jag hade svårt att andas. Det var plötsligt väldigt tungt att röra på sig och jag fick gå mycket långsammare än jag brukade. Det var riktigt otäckt och jag ringde min läkare för att träffa honom...men jag hann inte så långt.
I februari 2006 var jag hemma med min son för han var förkyld. Jag vaknade på onsdagsmorgonen och vibrerade som en Duracellkanin! Svimfärdig och helt snurrig i skallen ringde jag först Sjukvårdsupplysningen där jag fick en massa svammel om att nä, det kan inte vara klimakteriet och nä, inte en hjärtattak heller..det är nog bara stress. Försök och vila och har det inte släppt tills dagen efter så ring din läkare.
Vaknar på torsdagsmorgonen och det är exakt lika illa. Ringer min husläkare som inte är på plats och har ungefär samma samtal med en sköterska på mottagningen som jag hade haft dagen innan med Sjukvårdsupplysningen. Hon lovar att be min läkare ringa mig.
På fredagen ringer jag igen och får en akut-tid och åker direkt till min läkare.
Där får jag göra ett EKG direkt och min läkare säger samtidigt som han skriver en remiss till Sahlgrenska:
- Du har förmaksflimmer och det kan inte jag göra något åt, så här får du en remiss till Sahlgrenska..
- Va? Förmaksflimmer? Vad är det? När ska jag till Sahlgrenska då?
Han förklarade vad ett förmaksflimmer är för något - att signalerna mellan hjärtat och hjärnan är ur balans och mitt hjärta slår för fort. Det är inget "dödligt" och ca 5% av alla över 70 år kan få detta..okej, men jag är bara över 40 år ju!
Mysko!
- Vilken spårvagn går från Järntorget till Sahlgrenska?
- DU TAR TAXI, säger min läkare..och ringer en taxi åt mig.
Jag går vibrerande ut till taxin och blir körd upp till Akutmottagningen på Sahlgrenska.
Då jag vet att det brukar ta timmar att sitta på Akuten så går jag först och köper en dricka, en  macka, lite choklad och en tidning för att vara beredd på en lång väntan.
Går in på Akuten, lämnar fram min remiss och är på väg till en stol att sätta mig på...då hör jag mitt namn och tre sekunder senare ligger jag på en bår  med fem personer omkring mig som sätter på mig elektroder på bröstkorgen, luftslang i näsan, droppnål i armen och en puslmätare på fingret och jag bara tittar storögt på dem och frågar vad de håller på med!!!!
- Du har Arytmi och vi måste vara säkra på att du inte dör... (jag minns inte vad de sa).
Jag blir inkörd på ett rum med en stor monitor framför mig och löfte om att läkaren kommer om max en kvart. Ha ha, eller hur! Läkare brukar man få vänta på i mer än en kvart.
Jag försöker tyda de där kurvorna och sifforna på monitorn som pendlar mellan 130 - 146 och förstår att det antagligen är pulsen/hjärtslagen.
Läkaren kommer in efter en kvart!
Förklarar för mig lite bättre vad Förmaksflimmer är för något och jag får massor med frågor om det finns några hjärtsjukdomar i släkten, om jag dricker massor med alkohol och sådant och bara skakar på huvudet då han inte kan komma på någon orsak till att jag, som bara är strax över 40 år gammal ligger där framför honom med Förmaksflimmer.
Jag får betablockerare som ska sänka pulsen och de hoppas på att flimret ska ge med sig av sig självt för det är inte "normalt" att jag ska ha det.
Jag fick ligga där i några timmar och nej, flimret slutade inte. Jag fick lära mig något nytt när jag låg där på rummet också:
På akuten har man olika färgkoder för hur allvarligt tillståndet för en patient är;
Rött - mycket stor fara för patientens liv - livsuppehållande åtgärder direkt
Orange - allvarligt med en viss fara för patientens liv om inga åtgärder tas
Gult - ingen överhängade fara för patientens liv
Jag var kod Orange. Jag KUNDE dö om jag jag inte hade kommit in, insåg jag. Jag lärde mig också så att om jag kommit in inom 48 timmar från det flimret började så hade flimret kunnat åtgärdas direkt med elkonvertering (elektrisk stöt i hjärtat) men om man går över den gränsen så måste man äta blodförtunnande medicin (varan) för att inte få en Stroke. För blodet "vispas" upp och kan orsaka proppar i hjärnan. Jag hade alltså kunnat dö om jag inte fattat att jag skulle åka in. Var den där "pulserande känslan" och tröttheten jag fick redan innan jul början på mitt Förmaksflimmer? 
Nu fick känslan "dödsångest" en helt ny innebörd för mig.
Jag var LIVRÄDD för att dö! Jag gick nästan på tå på den där avdelningen med mitt vibrerande hjärta och jag kunde inte ens tala om det för mina barn. Oliver bodde i Norge hos sin pappa, Samantha var asförbannad på mig och pratade inte med mig och Adam var för liten för att förstå...efter en natt på Kardiologen fick jag åka hem med en påse piller (betablockerare och Varan) och en lapp att infinna mig på Östra sjukhuset för ställa in rätt varandos i blodet för att kunna göra en elkonvertering och få hjärtat i rätt rytm igen. Detta fick jag göra varje torsdag i tre månader för så lång tid tog det innan jag hade rätt Varandos i blodet. Gick omkring med en Varanbricka runt halsen för när blodet är så tunt så kan man förblöda om man skadar sig.
Jag jobbade och det var nog precis bara det jag orkade. Ibland slog den förödande tröttheten till precis när jag klev ut från jobbet eller när jag klev av spårvagnen och skulle handla lite mat till mig och barnen. Man blev så trött att man knappt orkade gå - har aldrig känt en sådan trötthet i hela mitt liv förut. På torsdagen innan påskafton fick jag äntligen göra min elkonvertering.
Man blir sövd i max fem minuter och går allt bra så får man åka hem någon timme efteråt. Det gick jättebra och vakande utan någon känsla av att något var konstigt i min kropp - äntligen var allt bra igen!
Men ja, jag var samtidigt LIVRÄDD för att få flimmer igen, naturligtvis.
Jag slutade "nästan" att röka och drack svagt snabbkaffe med mer mjölk i än kaffe för att inte öka pulsen på något vis. Jag fick fortsätta att äta mina Betablockerare för att inte trigga upp pulsen så att jag skulle få flimmer igen.
På våren fick jag även komma på röntgen för min mage då kramperna fortfarande inte hade försvunnit. Jag hade bara blivit försenad p g a mitt flimmer.
Det fanns inget att anmärka på röntgen och jag fick själv se hur kontrastvätskan gick från matstrupe genom min slang till magsäck och ner i tunntarmen. Det gick på en halvtimme.
Jag utreddes även för mitt flimmer på Kardiologen och de kunde inte hitta något fel någonstans...jag var så himlans frisk och ändå var jag sjuk!
Min läkare hade en teori om att jag fått förmaksflimmer pga min magsäcksoperation eftersom det går nervtrådar från magsäcken upp mot hjärtat så kramperna i magen kanske var det som utlöste det och fortsatte mata mig med Omeprazol och en massa andra piller som skulle hjälpa min kropp att spjälka maten som gick osmält ut i tunntarmen. Han försökte förklara att mina inre organ gick på övertid, dygnet runt för att smälta all föda som jag åt. Nu hade jag levt med min magsäcksoperation i över  tio år och frågan var/är - hur länge orkar mina organ med denna belastning?
Jag kunde samtidigt inte förstå att mitt hjärta inte flimrade för det PULSERADE i hela min kropp! Det kändes som jag hade flera hjärtan i kroppen, ett i skallen, ett i halsen, ett i magen och så mitt "riktiga" hjärta som jag kände hela tiden så jag kunde inte ligga på vänster sida när jag skulle sova eller ens sitta mot något som tryckte mot vänster sida. Det försvann inte ens efter elkonverteringen...
Och ja, jag fick flera förmaksflimmer de nästkommande åren och nej, det fanns inget som talade om varför det pulserade i min kropp hela tiden! Pulsen var bra, tom för låg så jag fick sluta med Betablockerarna för det kändes som jag hade bromsolja i blodet. Att gå upp för en liten trappa eller en liten backe var sååå jobbigt! Jag hade en burk Betablockerare med mig jämt i fall att jag skulle få flimmer igen...
Det enda som var "positivt" var att ingen sa att mitt flimmer berodde på att jag var tjock. Annars brukar ju ALLT bero på att man är tjock...Den längsta perioden jag kunde hålla mig till Atkins-dieten var året när min syster Helena skulle gifta sig i juli 2006. Jag fick uppdraget att vara hennes bröllopsfotograf och jag fick genast hjärtat i halsgropen - jag skulle stå längst fram i kyrkan och ALLA skulle inte bara titta på bröllopsparet utan även på mig och tänka:
- Åh, Maria, hon är lika fet som alltid...
Då jäklar tog jag tag i maten igen och lyckades hålla mig ifrån kolhydraterna (enligt min egen tolkning) och "fuskade" inte förrän julen kom... (igen) och jag gick ner omkring 20-25 kg den perioden. Jag mådde så bra och kände mig så fin! Det enda molnet på min himmel var rädslan för flimmer och det där pulserande i kroppen som aldrig försvann.

...och på vårvintern var det dags igen - in på akuten med förhöjd puls och förmaksflimmer. Nu hade jag lärt mig i alla fall hur det kändes så jag ringde i tid och blev elkonverterad samma dag och kom hem på kvällen...under våren hamnade jag i en otroligt jobbig kris på mitt jobb och som grädde på moset flyttade min äldste son hem igen efter att ha bott hos sin pappa i Norge i fyra år - en krisåtgärd då hela min lilla familj höll på att haverera totalt och jag var tvungen att välja vilket av mina barn jag skulle rädda. Adam mådde fruktansvärt dåligt pga sin storebror och Oliver mådde fruktansvärt dåligt på grund av alla konflikter som han orsakade både hemma och skolan.. men efter 3,5 år hos sin pappa så gick det inte längre. Hans pappa klarade inte av att hantera Olivers pubertet och problemen som följde med - Samantha hade också flyttat hem igen efter två års eget boende och blev bostadslös. Jag hade fått min "drömbostad" som låg mitt emot min lägenhet, ett litet radhus med egen innergård och rabatter. Bostaden var helt förfallen både på in - och utsidan och jag gjorde en "deal" med Bostadsföretaget att jag tar utsidan om de tog insidan. Hela lägenheten blev renoverad och jag slet med spade, skottkärra, såg och mina bara händer för att få ordning på utsidan. Jag slet som en tok och stressnivån i mig var nog på högsta växeln samtidigt som jag kämpade med mitt totalt tappade självförtroende pga krisen på jobbet.
I augusti var det dags att börja jobba igen och jag var faktiskt så knäckt att jag hade ångest när jag skulle till jobbet  -jag var helt enkelt rädd för att stöta på mina ex-elever som hade utsatt mig för en häxjakt värre än jag någonsin blivit utsatt för. Två veckor senare flyttade vi in i den nya bostaden och allt lugnade ner sig. Jag hade så ONT i min kropp! Oliver försökte massera mina onda fötter men jag skrek rakt ut så fort han bara rörde dem men det gjorde nästan ondare att inte röra dem.
Jag beställde tid för massage på jobbet i september för fick inte bort värken i min kropp. Massören var helt chockad över mina spända muskler och "vågade" inte ta i så hårt utan satsade mer på att bara få mig att slappna av...
Dagen efter kom förmaksflimret tillbaka som ett brev på posten!
Kände hur det slog till när jag vände mig om i sängen för att sova. Visste att jag hade 48 timmar på mig så jag försökte sova innan jag tog spårvagnen till Östra Sjukhuset där jag efter diverse undersökningar blev elkonverterad senare på eftermiddagen.
Minns att jag på ett efterbesök hos Kardiologen påtalade att det pulserade i min kropp hela tiden och han lyssnade på mitt hjärta men kunde inte "höra något"....
Så där höll det på.
Flimmer med några månaders mellanrum och pillertuggande, kramper i kroppen, trötthet, sömnsvårigheter och pga min tunga kropp ont i höfterna, benen, ryggen, axlarna ...
Eländet slutade när jag bytte läkare i januari 2010 och fick träffa en läkare som i botten är kirurg och sa direkt att det där pulserandet berodde på kramper i de inre organen - en effekt av magsäcksoperationen. Framför allt från Bukspottkörteln som pumpar förtvivlat ut magsaft för att smälta den osmälta maten som kommer ut i tunntarmen. Han skrev ut en medicin som heter Egazil som skulle verka kramplösande och blockerar nervbanor som i sin tur hämmar magsaftproduktionen. Biverkningar är bland annat långsammare tarmverksamhet och torra slemhinnor.
Men jag kan INTE vara utan denna medicin för efter jag tog den första tabletten så har jag inget förmaksflimmer. Jag är livrädd att den ska sluta verka och bukspottkörteln ska börja "krampa" igen eller bara sluta funka.
Som om det var nog?
Näääe!
Får även Karpaltunnelsyndrom och under sommaren 2010 så blir det så illa att jag vaknar flera gånger per natt pga kramper i handen.

Jag återvänder till min nya läkare som ger mig en Kortisonspruta rakt ner i handleden men det blev inte bättre så han skriver en remiss till Handkirurgen. 
Fram tills den dagen fick jag smörja in min hand med Iprensalva och sova med handledsskena för att inte böja handleden när jag sover.
I september kliver jag in hos Handkirurgen och han konstaterar att jodå, jag har rätt diagnos och jag behöver operera handen.
NÄÄÄÄÄE!
Det tänker jag INTE göra!
Jag hade googlad på operationsbilder av detta och hade dessa i skallen och dessutom fick jag veta att man opererar enbart under lokalbedövning.
Här sitter kvinnan som gått igenom allt man kan tänkas göra inom sjukvården men är livrädd för en handledsoperation.
Jag säger till läkaren:
- Finns det inget annat man kan göra. Tycker det låter lite konstigt att operera bort en inflammation..
- Jo, du kan gå ner i vikt!
- Va? Men...jag har väl inga tjocka händer, säger jag och sträcker fram dem.
- Det syns inte på utsidan men sitter där inne i ligamenten och klämmer åt.
- Okej, då gör jag väl det då!

Jag gick ut därifrån och bestämde mig att NU är det slut på de här "dumheterna"!

 

Går ut från Handkirurgen den 15 september på eftermiddagen och det finns bara en tanke i skallen:
- Jag måste gå ner i vikt för jag vägrar operera min hand!
Back to Atkins!
Jag visste ju att det fungerade bara jag kunde hålla mig från allt "fusk" och inte tappa motivationen. Nu hade jag fått världens bästa anledning som motiverade mig minst lika mycket, om inte mer, än när syrran gifte sig.
Operationsbilderna på en utfläkt hand satt fast på näthinnan och fyllde mig med ren rädsla.
Jag bara måste får bort fettet som klämde åt min karpal-nerv i handen...bästa piskan någonsin för att komma igång. Nu gällde det inte "banta och bli snygg", nu gällde det att undvika en operation.
Jag antar att det var lika effektivt som om någon sagt till mig att om jag inte slutar röka NU så kommer jag dö i cancer om ett år eller slutar du inte äta socker och kolhydrater NU så kommer du ha Diabetes inom ett halvår. Ja, är bara att välja - en piska som ligger utöver vad man drömmer om. Ingen vill vara sjuk, och jag hade gått igenom tillräckligt pga min övervikt för att jag skulle medvetet fortsätta med det.

Egazilen (den kramplösande medicinen som jag började ta i februari 2010 pga min pulserande känsla i kroppen) hade ändå fått bort "dunket" i kroppen till 75%. Inte helt, det pulserade fortfarande när jag ätit och jag kunde känna av det lite grand när jag skulle sova men jag kunde sova igen utan ett slagverk i skallen. Jag hade dock cirka en sjukdag i månaden (ibland oftare) då jag bara inte orkade komma iväg till jobbet, då magen "stod helt still" och energin var så låg att jag inte gjorde ett dyft den dagen. Det var småjobbigt att ringa sig sjuk så ofta utan någon vettig orsak - hur skulle jag kunna förklara varför jag inte orkade när det inte fanns några "synbara" fel på mig? Jag gick i samma spår som jag alltid gjort - käkade kakor, mackor och  allt annat som jag inte "borde" äta. Kunde inte ens behärska mig på jobbet när det serverades fika. Jag kunde ligga på gränsen till dumping efter att ha ätit lunch men ÄNDÅ skulle jag stoppa i mig en bit av den där vetelängden eller bullen. Jag visste EXAKT hur mycket jag kunde trycka i mig utan att kräkas men ja, nog tappade jag kontrollen ibland och var tvingad att kräkas upp det jag ätit. Det dåliga samvetet knackade ständigt på mig men orkade ändå inte...
 Jag såg ju själv hur mina kläder började strama oroande över magen som var hård och uppsvälld och kramperna kom flera gånger om dagen och på nätterna med för den delen. Men det räckte ändå inte för att hitta den där "jävlaranammakänslan" som jag ändå vet finns där inne någonstans inom mig...
Inte förrän den där dagen på Handkirurgen!
Jag kom hem och tvekade inte en sekund på vad jag skulle äta och inte. Nu var det så lite kolhydrater som möjligt som gällde! Det här kunde jag!
Började skriva på min Facebooksida om vad jag åt och lade även ut lite recept och vad jag åt, dels för att själv ha lite koll på vad jag åt men också tipsa andra. Har en vän sedan många år tillbaka som hade börjat med LCHF något år innan och tappat väldigt många kilon och berättade gärna om hur bra hon mådde då hon också lider av ME (Kroniskt trötthetsyndrom) och ofta hade migrän och kunde känna det mer hanterbart efter att hon börjat med LCHF. Hon kommenterade ofta mina inlägg om att jag åt för mycket kolhydrater och för lite fett osv....jag blev till slut jätteirriterad på henne och "snäste" av henne via FB att jag åt på MITT SÄTT!

Det var nog på gränsen att hon slutade "prata" med mig. Jag hade ju hittat min egen version som låg på Atkins diet/fas 1-2. Alltså köpte jag inget som hade en kh-nivå på över 20 gram/100 g. Eftersom jag bara kunde äta små portioner av allt så kändes det "okej" att ligga på den nivån. Inte räknade jag ut hur mycket kolhydrater jag åt totalt på en dag. Allt jag stoppade i mig låg ju ändå under 20 kh/100g.
Det hade jag ju gått ner på förut så varför skulle jag nu börja blanda in LCHF i min version? De åt ju bara en massa fett och kött och verkade hur trist som helst. Jag kunde absolut inte tänka mig att bara leva på fett och kött - hur äckligt som helst ju! Hade ju sett min vänninnas bilder och statusar på buljoner, smörpaket och köttstycken och blomkål på längden  och tvären och ja, just ägg med.
Jag hade käkat så mycket ägg genom åren i mina Atkinsperioder att jag mådde illa av bara tanken på att äta ägg igen. Jag höll mig till min "flytande" frukost på Yoghurt med bär och/eller lite nötter till.
Jag åt helst den för om jag åt något tyngre på morgonen innan jobbet så dök jag ner i paltkoma direkt - det blev så illa att jag nästan somnade på spårvagnen, på väg till jobbet. Likadant blev det på lunchen på jobbet så jag lärde mig att laga en soppa istället:
Min Broccolisoppa på fryst Broccoli, Creme Fraiche och blåmögelost - den klarade jag att äta utan att helt hamna i paltkoma även om jag var riktigt trött efter lunchen i upp till två timmar.

Redan första veckan släppte den där uppsvällda och gasiga känslan jag hade i magen och märkte snabbt att magen blev mjukare. Jag hade vissa omställningsbesvär som det heter när man ställer om kroppen och minskar på kolhydraterna. Sockersuget fanns där men jag "lindrade" det med Sukettströ (naturligtvis) i mitt te, mitt kaffe och i yoghurten.... fast jag hade läst på burken att den innehöll nästan 100 g kh/100 gr - eh, vaddådå? Jag gick ju ner i vikt! Långsamt men jag gick ner, det kände jag!

I jakten på vilken mat jag skulle laga så började jag googla på recept och det säkraste kortet var att söka på LCHF-sidorna och gick med i några LCHF-grupper på Facebook...så sakta men säkert började jag förstå vad LCHF innebar - det var ju inte bara fett och kött. Jag hittade massor med recept med både grönsaker och även saker man kunde baka. Så utan att jag egentligen reflekterade så mycket på det så åt jag mer och mer likt just det som kallades för LCHF. Läste om alla hälsofördelar som folk upplevde, inte bara viktminskning. Diskussionen om LCHF var bra eller dåligt gick varm både på nätet, i tidningar och tom på teve. Jag började lära mig mer och mer om skillanderna på "bra fett" och "dåligt fett" och så vidare...

Julen började närma sig och NU kom den tiden som jag ALLTID varit min Akilleshäl. Hur skulle jag klara av att inte tappa min "piska" och fortsätta mina nya goda matvanor?
Svaret var ju ganska enkelt egentligen - inte FUSKA - inte inbilla mig att jag kunde "unna mig" en vecka av socker och kolhydrater för att sedan återgå till lågkolhydratkosten igen. Näee, får inte lura mig själv!

Så jag höll mig ifrån godiset, kakorna, potatisen och brödet. Jag bestämde mig för att jag kunde äta EN bit Julknäcke till frukost - inte mer eller mindre!
Och jag lyckades faktiskt!
Jag överlevde min första jul utan att falla tillbaka till mina "gamla matvanor och missbruk".
När jag kom tillbaka till jobbet efter juluppehållet började folk kommentera att jag blivit smalare (eller mindre tjock som jag brukade säga). Jag kände också själv att kläderna satt lösare och lösare på mig.
I vanlig ordnig hade jag ingen koll på hur mycket jag vägde när jag började i september - vågen klarar bara 130 kg och den stod en bra bit över. Jag utgår från att jag låg på 135-140 kg. och på ett år vägde jag mindre än jag lyckats göra efter min GBP-operation, där vände jag när jag vägde 119 kg och hösten 2011 vägde jag 115 kg. (ungefär, jag har inte fört något viktschema faktiskt).
Men jag märkte också att min viktminskning började plana ut även om folk verkligen REAGERADE när jag på våren tog av mig min stora vinterjacka. Folk i bostadsområdet som inte ens kände mig kunde komma fram och kommentera min nya, mindre storlek.

Den konstigaste reaktionen var nog från en av mina grannar, en kvinna i min egen ålder med en son i min äldste sons ålder. Hon kommenterade och klappade mig på magen samma veckan som jag hade varit hos Handkirurgen och sa att jag blivit tjock och jag svarade bara med ett leeende: - Ja, jag vet, jag jobbar på det nu...så när våren kom och jag mötte henne utan alla tjocka vinterkläder på mig så stirrade hon bara och hälsade inte ens. Hon fick nog en liten chock. Hon har börjat hälsa på mig igen men vi har faktiskt inte pratat med varandra sedan den dagen och ha ha ha, idag har jag nog samma klädstorlek som hon har...

På jobbet kom mer och mer kommentarer om att jag borde starta en stödgrupp för andra för jag "brann" så mycket för det här och hade tom inspirerat en av mina jobbarkompisar att hoppa på LCHF bara genom att själv göra det och det räckte för henne.
Jag började även notera andra saker än just på vågen:
- Jag fick sakta tillbaka min energi och magen fungerade bättre vilket i sin tur gjorde att mina "låga, dåliga dagar" då jag inte orkade gå till jobbet kom mer och mer sällan. Även mina huvudvärksanfall blev färre. Jag kunde absolut inte sluta med mina Egazil men jag fick inte mer kramper för att jag ökade fettmängden i min mat och kunde tom äta lite lättare lunch med fasta livsmedel utan att hamna i paltkoma. Livet lekte!!!
Handen var "bättre" men inte bra, fick fortsätta sova med handskena och kunde få domningar om jag jobbade för mycket med handen vilket jag som lärare gjorde men jag kunde trots allt hantera det.
INGEN OPERATION!!!
Jag började läsa mer och mer om LCHF och det som det handlar om helt och hållet - ren, äkta mat utan tillsatser och vad alla dessa kolhydrater och tillsatser gör med våra kroppar...och även med min kropp...för jag åt visserligen enligt LCHF men vissa områden hade jag fortfarande inte riktigt anammat.
Men ja, så blev jag varslad från mitt fasta lärarjobb och hela våren, sommaren och till augusti förra året 2011 gick jag som på nålar om jag skulle först bli av med jobbet, sedan om jag skulle kunna få en annan anställning inom samma företag till att jag vart helt arbetslös. Under sommaren småfuskade jag med frukt och sötad yoghurt och mitt vanliga "knark" Suketter. Det var ju ett ypperligt tillfälle att tappa all motivation pga den känslomässiga stress som jag upplevde men kommentarerna om att jag borde börja "jobba" med LCHF hade slagit rot och istället för att oroa mig mer än jag redan gjorde om min arbetssituation satte jag in 100% på att försöka starta upp en egen LCHF-stödsverksamhet.
Jag var otroligt naiv för jag hade någon föreställning om att bara jag gjorde en hemsida och spred mitt budskap och tjänster i området jag bor i så skulle folk stå i kö för att få hjälp.. Jag hittade Kostdoktorns hemsida (Andreas Eenfeldt) och började läsa hans gratisdel av hans bok Matrevolutionen och såg ännu mer logiska samband mellan den mat vi äter idag och vilken mat vi är skapade att äta. Gick på en föreläsning av honom, köpte boken och även en bok som heter Sockerbomben och insåg att jag fortfarande var fast i sockerberoendet med mina Suketter och mejerivaror.
UT MED DET!
Det var dags att sluta lura sig själv, även substitut för socker är socker!
Hittade mina så kallade "triggers" ganska lätt och lärde mig hur jag skulle undvika dem.
Om tio dagar har jag lyckats hålla mig från mitt gamla ätbeteende och nej, jag mår inte som en snäcka för jag är fortfarande gastric bypassopererad. Enligt LCHF svälter jag för jag äter inte i närheten av det jag borde äta men kvalitén på det jag äter är betydligt bättre, jag MÅR bättre, både fysiskt och psykiskt.
Hm, ska jag berätta vad jag väger idag?
När folk undrar brukar jag säga att jag inte vet, 30-35 kg på ett ungefär...
Jag väger idag 105 kg så nej, jag är inte normalviktig än och den snabba viktminskningen som jag fick i början har planat ut men jag vet också varför:
1. Jag har svultit min kropp för många gånger genom mina försök att gå ner i vikt sedan tonåren.
2. Jag äter för lite så kroppen ligger fortfarande på någon form av svältnivå.
3. Ålder.
4. Näringsbrister (mina värden är goda men saknar ändå vissa saker i min kropp har jag insett)
5. Den stress det är att vara utan jobb och alltid oroa sig för om pengarna ska räcka till hyran och maten.
6. De fettdepåer som fortfarande finns på min kropp finns framför allt på mina lår men jag märker också hur jag får mer och mer lös hud och skulle jag "ta bort" all överflödig hud som finns i detta nu så är nog bara det 20 kg.
Jag har inte nått mitt viktmål ännu men jag har nått ett annat mål - jag är en sockerfri sockerberoende som slutat missbruka mat för att döva mitt ständiga sug och insett att man kan leva utan det också.
 Livet ÄR lättare på alla sätt och hade jag vetat det jag vet idag om sockerberoende/matmissbruk och övervikt så hade jag ALDRIG NÅGONSIN gjort denna Gastric Bypass-operation som jag nu får leva med i resten av mitt liv. Jag vet inte hur många år jag har framför mig, särskilt med tanke på att kirurgerna menar att man kan leva 20 år till efter en sådan operation. Jag har levt med den i snart 18 år.
Jag vill leva i minst 25 år till...så varje år som jag får nu, är bonusår. De bonusår som jag så innerligt ville ha den där dagen jag lade mig under kniven på Sahlgrenska. Jag ville inte dö - jag ville leva.
Jag har lovat mina barn att inte dö förrän de klarar sig själva och min yngste är 14 år så jag måste leva i minst  10 år till för att veta säkert...jag hoppas jag kan hålla det löftet.

Hur mår min hand då?
Jo, den funkar...fortfarande. Domnar lite ibland, men jag kan tom sova utan handskena då och då.
Den blir nog aldrig riktigt bra...
Piskan att aldrig operera handen finns kvar men det har kommit en ny piska också:
Jag är outsägligt rädd för att tappa mitt nya ätbeteende, för rädslan att må som jag gjorde förut och gå upp alla kilon igen räcker nästan helt idag som motivation. Att läsa om alla tillsatser och dumheter som livmedelsindustrin försöker få oss att äta är också en väldigt bra morot för mig. Blir jag sugen på något sött och mumsigt så räcker det med att läsa innehållsförteckningen eller veta vad de olika ingredienserna gör med kroppen så vill jag inte ha det.
Nu kan jag köpa kläder i normalare storlekar, ingen gloooor på mig när jag går ut. Ingen tänker att jag är tjock och jag känner mig inte diskriminerad pga min kropp längre.
Min kropp ser för jävlig ut pga allt löst skinn men det går att dölja med långärmade tröjor och bra behåar. Det enda negativa är att jag nog aldrig kommer våga klä av mig naken inför en man så jag kommer nog fortsätta leva som singel.
Men det gör inte så mycket - jag har ju två katter och tre barn!
Förhoppningsvis får jag uppleva hur det är att ha barnbarn också i framtiden.
Jag drömmer om att kunna bli en coach för andra som vill påbörja sin resa till ett lättare och hälsosammare liv men det får ta den tid det tar. Det där begreppet "ge upp" finns inte så ofta i mig.
Jag började blogga för drygt ett år sedan och lite symboliskt skriver jag min sista del av min historia, samma månad som jag började min sista resa till ett normalviktigt och friskare liv tre år senare.
Bloggen kommer att fortsätta växa och skrivas på, var så säker på det!
Kanske någon dag i framtiden blir det en bok med alla de bitar av mitt liv som jag inte berättat.

Jag är definitivt inte klar med vare sig mig själv, min blogg eller mitt liv!
Ska väl lyckas bli av med mitt nikotinberoende någon gång också! 

 

21 augusti 2012 = Överlevt ett halvt sekel / 50 -årsdagen. 

14 jun 2014

Comments powered by Disqus
Denna hemsida är byggd med N.nu - prova gratis du med.(info & kontakt)